Tove Styrkes femte album, I thought this story wasn’t about me, är utformat som en sammanhängande färd genom en natt, från skymning till gryning. I stället för en samling låtar som är tänkta att stå för sig själva är albumet skapat för att höras som en helhet: en filmisk alt-pop-berättelse vars stämning förändras medan natten fortskrider. Styrke har beskrivit projektet som sitt hittills mest ambitiösa och som sitt första album sedan HARD (2022).
Albumet började ta form i början av 2024, under de korta stunder Styrke fick över mellan det nya föräldraskapet, rollen i David Bowies musikal Lazarus i Stockholm och studier i biodynamisk odling. Hon skrev och skissade på takterrassen till sitt bostadshus. Det första arbetet var utforskande – idéer, fragment, korta dikter och enstaka ord – innan den större visionen för albumet växte fram.
I albumets känslomässiga centrum finns en strävan att förstå sig själv och sin plats i världen. Styrke beskriver processen inte bara som ett försök att laga det som är trasigt, utan också som ett sätt att acceptera livets sprickor. Den japanska konsten kintsugi, där trasig keramik lagas så att sprickorna fortfarande syns, blir en träffande parallell: albumets perspektiv ser ofullkomlighet som en del av livets form, snarare än något som måste döljas.
Ett analogt sound i en uppkopplad värld
Styrke samproducerade skivan med ett litet team: producenten och låtskrivaren Magnus Larsson, trummisen och producenten Joel Kiviaho samt låtskrivaren Linnéa Martinsson, känd som Lune. Musiken spelades in live och analogt, utan samplingar. Vintagesynthar från 1970- och 1980-talen samsas med livetrummor och elbas. Det ger arrangemangen en taktil känsla, samtidigt som soundet är förankrat i samtida alt-pop.
De influenser som nämns sträcker sig från Kraftwerk och Laurie Anderson till Boards of Canada, Suicide, LCD Soundsystem och Jon Hopkins, liksom Adrianne Lenker och Alex Cameron. Bredden bidrar till att förklara albumets blandning av elektroniska texturer, rytmisk framåtrörelse och mer intimt låtskrivande. Filmskaparen David Lynchs syn på kreativitet har påverkat projektets filmiska känsla, medan den livebaserade inspelningsmetoden ger atmosfären en fysisk, framförd karaktär.
”Prayer”, albumets öppningsspår och första singel, inleder färden med en danslåt på omkring fem och en halv minut. Styrke har beskrivit den som fylld av hopp och förväntan, likt en solnedgång över en stad full av möjligheter. Låtens placering i början är central för albumets utformning: den fungerar som en ingång till berättelsen, snarare än som ett fristående uttryck vid sidan av den.
”Look at me”, albumets fokuslåt, riktar blicken mot den laddade relationen mellan synlighet och privatliv i det digitala livet. Låten utforskar viljan att bli uppmärksammad parallellt med motståndet mot att bli betraktad, i en kultur där uppmärksamhet kan kännas som ett bevis på att man finns. Lager av synthar ramar in en lågmält framförd sång och placerar den personliga längtan i en bredare reflektion över digitala mått på erkännande.
Videon till ”Look at me”, regisserad av Natalie Olenheim Boija, hämtar sin koreografi från statyer. Den visuella referensen samlar kontraster som också går igen i låten: hårdhet och mjukhet, det levande och det stilla, beständighet och tidens gång.
Albumets 16 spår börjar med ”Intro”, följt av ”Prayer”, ”Song and dance man”, ”Let’s go camping” och ”Look at me”. Bland de senare titlarna finns ”Burial”, ”04:39”, ”Me/You (always and forever)”, ”Sunflower”, ”Sitting by the fire” och ”Save me”. Hörd i följd stöder låtordningen skivans tänkta rörelse genom en enda natt.
Vid sidan av solokarriären har Styrke bildat det svenskspråkiga politiska proggbandet Året Var tillsammans med sin partner Sanna Sikborn Erixon. Hennes bredare karriär omfattar över en miljard strömningar för katalogen, med låtar som ”Say My Name”, ”Borderline” och ”Show Me Love”, samt samarbeten med Clean Bandit, RITUAL, ALMA och Cosmo’s Midnight. I thought this story wasn’t about me samlar de här olika erfarenheterna i ett tydligt inåtblickande projekt, där ett expansivt sound bär fram en berättelse om självförståelse och acceptans.
