Klockan 17.00 idag var det urpremiär för Bahar Pars ”Vem fan gillar opera?” i Folkoperans foajé.
Som fotograf är det visuella det första jag tänker på, när det gifter sig med berättelsen och musiken flyger tiden fram. En knapp timme ska föreställningen pågå. Lyckas de på den tiden svara på frågan i titeln? Återkommer till den frågan lite längre fram.
Väntan på att det hela ska börja är lite småkylig och de flesta talar tyst eller väntar spänt på att det ska dra i gång. Jag funderar lite på varför vi sitter här i foajén, men det finns nåt magiskt med att ta vara på det befintliga rummet och omvandla det till en scen, till en scenografi. Plötsligt är det dags och ljusen släcks.
Strålkastarens ljus faller på skådespelerskan Nina Rashid, som i rollen som unga Aisha fungerar som berättarröst och för historien framåt. Hennes monolog blir till en dialog med minnen där hennes mamma, pappa, vänner och en imam talar genom henne. Hon tar sig an livets alla stora känslor och de drivs fram av en röst som bara hon hör. Rösten går inte att vifta bort, den är stark, förföriskt vacker och skrämmande på samma gång. Allt flätas samman: minnen, vardagen och den där öronbedövande rösten.
Rösten, ja. Aisha fruktar att hon drabbas av en jinn. Ett andeväsen som enligt Aishas mamma förförde hennes pappa och drev honom till fördärvet. Därför söker Aisha imamens hjälp att fördriva den. Det är en kamp mellan det vi ärver och vår samtid. Rädslor och smärtor blir till musik.
Vem skulle vara mer passande att gestalta denna jinn än självaste Nattens drottning ur Mozarts ”Trollflöjten”. Det som först bara är en röst tar mänsklig form i sopranen Alexandra Büchel som dyker upp i samma takt som en vit rök letar sig nedför trapporna. Foajén gör avståndet till publiken försumbart. Det blir intimt.
Samspelet mellan Aishas monolog och Jinnens lekfullhet fängslar mig. Jag är helt betagen av rösterna, ljusspelet och ljudet. Det viktigaste av ljuden är ju själva musiken som framförs live av pianisten Maria Rostotsky och violinisten Lovisa Ehrenkrona.
Hela verket är ett brandtal för operan, och ett försök att göra den tillgänglig för dem som inte är vana att lyssna på opera. ”Människan är för liten. Känslorna är för stora. Därför finns opera”, säger Aisha. Föreställningen kan onekligen väcka nyfikenheten för opera och om den väcks så är hälften vunnet. Så på frågan ”Vem fan gillar opera?”, kan jag otvivelaktigt svara: jag. Och då syftar jag just det här fantastiska verket.
