För Kristian Matsson har återkomsten hem också inneburit att lära sig höra välbekanta omgivningar på ett nytt sätt. Just Beyond Endless Mountain, det nya album som presenteras i det tillhandahållna underlaget om hans arbete som The Tallest Man on Earth, hämtar näring ur en förnyad relation till Dalarna och dess folkmusiktraditioner. Musik som en gång kändes oskiljaktig från uppväxtens förväntningar har blivit en källa till kreativ frihet. Den påverkar inte bara vilka instrument han använder, utan också melodiernas rörelser och sångens karaktär.
Matsson växte upp i Dalarna under 1980- och 1990-talen, omgiven av spelmän, folkdans och lokala högtidstraditioner. Enligt hans egen beskrivning väckte detta arv till en början snarare motstånd än nyfikenhet. Stökiga rock- och indieband erbjöd en annan identitet; amerikansk blues och folkmusik öppnade därefter en annan väg. Bob Dylan blev en ingång till äldre fältinspelningar, som lät Matsson utforska traditionen på avstånd från den kultur han själv hade vuxit upp i.
Hans förnyade intresse för svensk folkmusik vänder på den rörelsen, utan att nödvändigtvis överge de tidigare influenserna. Sambandet finns delvis i själva inspelningarna: framföranden vars uttryckskraft inte är beroende av ett polerat ljud eller strikt teknisk precision. Det som en gång framstod som skilda musikaliska världar ger nu en gemensam lärdom om hur en egen röst kan träda fram genom ojämnheterna.
Traditionen som arbetsmetod
Enligt det tillhandahållna underlaget blev Matssons gård och hemmastudio i Dalarna centrala för albumets tillkomst. Att slå sig ned där gav honom utrymme att läsa om lokalhistoria, lyssna noga på äldre spelmän och börja spela fiol. Hans relation till instrumentet gick från tvekan till en fascination som höll i sig. Han beskriver också hur han inleder konserter med en polska förknippad med Pål Olle från Östbjörka och därmed för in sitt återväckta intresse direkt i framträdandena.
Den mest betydelsefulla förändringen gäller dock komponerandet. Matsson härleder flera av albumets melodier till fiolfraser och låtar från Boda. Det pekar på ett djupare inflytande än att lägga till ett traditionellt instrument i ett befintligt arrangemang: fiolen blir ett sätt att hitta själva sången. Svensk folkmusik har, som han beskriver det, förändrat de inre vägar längs vilka hans låtar tar form.
Äldre fältinspelningar har också uppmuntrat ett bredare uttrycksregister. Matsson beskriver framföranden som går undan, avviker i tonhöjd eller tar oväntade former utan att förlora sin känslomässiga kraft. Hans svar har varit att tillåta större kontraster i sina egna framföranden, från viskningar till kraftfull sång, och att acceptera ljud som är råa snarare än vackra i konventionell mening. Här fungerar traditionen mindre som en regelbok och mer som en tillåtelse att släppa på kontrollen.
Inspelningsprocessen förlänger det förhållningssättet. Enligt underlaget har Matsson gjort merparten av arbetet själv, inklusive inspelning och mixning, och använt äldre rullbandspelare för att tillföra instabilitet och textur. Olika grader av bandslitage blev kreativa verktyg, och sången bearbetades genom en gammal Nagra-bandspelare för att skapa distorsion. Dessa val gör inspelningsmediet till en del av framförandet snarare än en neutral behållare för det.
Att arbeta hemma innebar inte att arbeta helt ensam. Det tillhandahållna materialet nämner sångerskan Sofia HK och trummisen Björn Sima bland de medverkande. Martin Hederos står för merparten av fiol- och pianopåläggen, medan CJ Camerieri bidrar med blås. Deras insatser ingår i en process som fortfarande till stor del styrdes av Matsson och som förenade samarbete med den flexibilitet hans egen studio gav.
Matsson jämför upplevelsen av att göra albumet med There’s No Leaving Now och betonar glädjen i processen och känslan bakom arbetet. Natur, älvar, fåglar och tvivel förblir återkommande motiv i texterna. Förskjutningen innebär därför inte att hans identitet som låtskrivare ersätts i grunden, utan att det musikaliska språk som bär dessa teman förändras.
Just Beyond Endless Mountain framställer hemkomsten som ett aktivt konstnärligt arbete. Dalarna är mer än en fond: landskapets låtar, inspelade röster och musikaliska vanor ger verktyg för att skriva, sjunga och lyssna. I Matssons beskrivning har återbesöket i den tradition han en gång gjorde motstånd mot fått musiken att kännas tydligare som hans egen.
