Det är drygt fyra decennier sedan Duran Duran blev ett av världens största popband. Med sitt eleganta yttre, sina syntdrivna melodier och musikvideor som bidrog till att definiera MTV-generationen blev Birminghamkvintetten en av 80-talets stora affischnamn. Men efter en kommersiell svacka under 90-talet fick bandet en rejäl nytändning i början av 2000-talet, när den klassiska uppsättningen återförenades. Sedan dess har Duran Duran fortsatt att turnera, släppa ny musik och visa att de inte tänker nöja sig med att leva på gamla meriter.
Med album som Future Past och Danse Macabre har de fortsatt att utveckla sitt sound, och i år har de dessutom släppt singeln Free to Love. Men först och främst är det förstås en imponerande låtkatalog som står till bandets förfogande. Frågan är hur mycket av den gamla magin som fortfarande finns kvar när 80-talets popikoner kliver upp på scenen 2026.
Svaret kommer ganska omgående.
Efter en symfonisk instrumentalversion av Free to Love från högtalarna kliver bandet in.
På den stora LED-skärmen bakom bandet visas medlemmarna som tecknade figurer när Is There Something I Should Know? drar i gång. Simon Le Bon sträcker upp händerna och får omedelbart jubel och uppsträckta armar tillbaka. På parkettplats, där stolar ställts ut, reser sig publiken redan under öppningslåten och förblir stående under resten av konserten. Efter hand följer även delar av läktarna efter, där allt fler reser sig för att dansa.
Duran Duran går ut med några av sina starkaste kort först och fortsätter med The Wild Boys och A View to a Kill. Den senare börjar med James Bond-filmernas klassiska inledning på LED-skärmen.
Simon Le Bon frågar om publiken mår bra och uppmanar oss att höras. Publiken svarar med ett normalt publikvrål, men det är inte det Simon är ute efter. Han börjar yla som en varg och får publiken att hänga på när Hungry Like the Wolf tar vid. På skärmen förflyttas vi till en skog, sedd ur vargens perspektiv.
Scenproduktionen är förhållandevis avskalad. Den stora LED-skärmen bakom bandet står för merparten av det visuella, med bilder och animationer som följer låtarnas karaktär. Det fungerar som en fond till musiken, men skapar sällan några riktigt minnesvärda scenögonblick. Här finns inga stora scenbyggen eller särskilt avancerade visuella nummer som lyfter helheten. Duran Duran förlitar sig i stället på låtarna, musikerna och Simon Le Bons förmåga att hålla publiken engagerad.
Det är lätt att fastna i nostalgin när Duran Duran radar upp sina klassiker, men det finns också en rent musikalisk anledning att uppskatta kvällens spelning. Simon Le Bon låter riktigt bra. De höga tonerna sitter, inte minst i Ordinary World. Inför den låten bjuder han på kvällens första längre mellansnack. ”Here we all are in this big nuclear testicle” skämtar han om Avicii Arena och fortsätter med en reflektion över hur människor runt om i världen kämpar för att finna lycka och leva ett bra liv. När de första tonerna ljuder tänds mobilernas lampor i publikhavet.
I Come Undone får en av de två körsångerskorna Anna Ross komma fram till Le Bons sida för en duett. Mot slutet riktar Simon en hälsning till publiken: ”Stockholm, this one is for you!”
Det är ett enkelt grepp, men det fungerar. Kontakten med de främre raderna är god genom hela konserten. Där finns fans som sjunger med i varje ord, och några är så berörda att tårarna rinner. För dem är det uppenbarligen mer än bara en kväll med gamla favoritlåtar.
Vi bjuds också på Duran Durans senaste singel Free to Love, som de släppte i april 2026. Simon Le Bon presenterar den med orden att vi vill vara fria och fria att älska. På skärmen dyker regnbågar, enhörningar och dansare upp. Det visuella uttrycket är betydligt mer färgstarkt än i flera av de tidigare numren, och låtens budskap om frihet, hopp och kärlek får ta plats.
Det är också en tydlig markering. Duran Duran vill inte bara förvalta sin historia, utan fortsätta vara ett band med något att säga i sin samtid. Låtens inkluderande budskap, som knyter an till HBTQ-rättigheter, får ytterligare betydelse senare under kvällen.
Inför Girls on Film ber Simon publiken att ta på sina finaste leenden. Nick Rhodes ska nämligen ta en bild av publiken, precis som han gjort många gånger förut. Mitt i låten får John Taylor ta plats med ett bassolo innan musiken glider över i Talking Heads-klassikern Psycho Killer.
Le Bon knyter dessutom ihop det musikaliska med kvällens inkluderande budskap när han avslutar med orden: ”We got you HBTQI+ and we got you girls on film.” Sedan lämnar bandet scenen, men publiken är långt ifrån färdig.
Efter ett rejält jubel kommer bandet tillbaka för extranumren. Simon Le Bon uppmanar oss att sjunga med och tända lamporna på mobilerna. Han lovar att förvandla Avicii Arena till en hästskoformad galax. Exakt vad han menar får vi fundera vidare på, men det låter i alla fall bättre än en radioaktiv testikel.
Save a Prayer blir precis det stämningsfulla ögonblick man kan hoppas på. Mobilernas ljus fyller arenan och fredsduvor visas på skärmen. Publiken sjunger med i refrängen, även om keyboarden tyvärr ligger så högt att delar av allsången dränks.
Därefter återstår bara Rio. Det är ett självklart val för att avsluta en kväll som i så hög grad kretsat kring bandets klassiska material. Efter den sista urladdningen tackar Le Bon publiken på både engelska och svenska: ”Tusen tack, Sweden” och ”Tack så mycket Sverige”.
Duran Duran behöver knappast bevisa sin betydelse för pophistorien. Simon Le Bon visar att rösten fortfarande håller, och bandets låtskatt gör det svårt att värja sig mot refrängerna. Samtidigt är scenproduktionen ganska återhållsam och konserten bjuder inte på särskilt många överraskningar utöver några kreativa övergångar och den nya singelns tydliga budskap. Det är en bra kväll med popklassiker, stark sång och en publik som är med från start till mål
