Så stod dom då där på scen igen. En återförening man inte trodde var möjlig för bara ett par år sedan. Nej, jag pratar inte om Oasis, utan deras Manchesterbröder i Wu Lyf. Kvartetten som sprängdes 2012, efter bara ett album och flertaliga bejublade spelningar.
Särskilt frontmannen Ellery Roberts var då helt på det klara att det här bandet skulle han aldrig spela med igen. Anledningen till schismen är fortfarande delvis oklar, men våren 2025 kom beskedet att fyrklövern samlats, pratat och agerat ut eventuella missförstånd. Och dessutom börjat jobba på ny musik ihop!
Själv trodde jag knappt mina ögon när jag läste om det; i min värld så var deras comeback så mycket större än att bröderna Gallagher hade blivit sams och skulle ut och pensionsspara, jag menar turnera.
Jag ska inte trötta läsaren med min besatthet av Wu Lyf, men låt mig bara berätta att jag såg dem en handfull gånger i samband med släppet av debutplattan Go tell fire to the mountain 2011. Göteborg, Malmö, Stockholm och London besöktes och varenda spelning både började och slutade i ett lyckorus. När bandet meddelade att de skulle lägga ner dog en liten bit av mig. På riktigt kände jag sorg, såsom en nära vän eller släkting skulle försvunnit för gott.
Så givetvis var jag på bandets första spelning efter comebacken, på en liten pub i Manchester. Hänryckningen hos de hundratalet lyckliga fansen gick inte att mäta, och glädjande nog var flera av bandets nya låtar riktigt bra.
Men vad är det då som gör Wu Lyf så exceptionellt bra? Musik är ju svårt att förklara, men mixen av indierock, snygga melodier och förmågan att baka in allsångsmaffiga refränger är en stor anledning.
Och givetvis den märkligt magnetiska Ellery Roberts, som sist av alla kliver in på scenen, i samma pimpade jeansjacka med LYF-loggan på ryggen som han bar för 15 år sedan. Nu duktigt urtvättad och full av hål.
Eventuell nostalgivarning klingar snabbt av när bandet öppnar med A new life is coming från nya plattan – en bokstavlig deklaration att bandet nu är tillbaka med samma styrka och intensitet som förr. Direkt efter börjar de bekanta tonerna från Cave song ljuda, och då närmast kokar främre sektionen av det mer eller mindre fullsatta Nalen.
Ellery Roberts får oss snabbt att lyda minsta vink, och liknelsen med en musikalisk sektledare likt Nick Cave ligger nära till hands. Inte för inte är bandnamnet en akronym för World Unite Lucifer Youth Foundation, och nog är de flesta på plats helt absorberade av framförandet.
Och precis som refrängen i låten Spitting blood så ser Ellery genuint lycklig över att höra publiken vråla ”We are so happy, happy to see. All of our children will run blind and free” ihop med honom.
Det går att rada upp fler pärlor, som hymnen We Bros och episka Concrete gold, men även nya Letting go. Den handlar egentligen om Ellery Roberts döda morfar, men blir denna afton en gripande hyllning till bandets nyligen bortgångne vän Joe. Tårarna rinner inte bara ner för Ellerys kinder när den känslosamma låten går mot sitt slut.
Som sista extranummer kommer Heavy pop (vilket bandet även kallar sin musikstil) och den sammanfattar så väl allt som är bra med bandets musik. Den inleds smygande och dovt för att sedan explodera i sårig sång och dramatiska gitarrer som drabbar både kropp och själ.
En av de t-shirts som bandet säljer i merchståndet har texten ”CHOOSE LYF”, och i dessa oroliga tider med pajkastning, polarisering och röda linjer är valet enkelt. Välj liv, kärlek och omtanke, inget annat behövs för en bättre värld.
