Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge heter det som bekant. Men frågan är om de svenska fansen av det australiska kultbandet håller med om det. Senast gruppen var i Sverige var 1994, vilket är en extremt lång period, särskilt i musikkretsar där de flesta artister blir bortglömda efter några års frånvaro. Men Hoodoo Gurus har behållit sin kundkrets, vilket bevisas av att konserten sålde slut för flera månader sedan.
Och strax innan bandet kliver på är stämningen lika hög som berusningsgraden. En 32 år lång väntan skulle ju ta slut, så visst förstår man att förväntningarna är på topp.
Risken är dock att det blir en rutinerad nostalgiafton av rang, där man mer firar minnena och kompisarna från förr, men det lyckas bandet till stor del undvika. De är givetvis inte lika vassa som 1989 när jag såg dem i Sydney och Stockholm, men är ändå förvånansvärt pigga och entusiastiska. Men har man spelat ihop i 45 år (bortsett från en femårig paus runt millennieskiftet) så vet man hur en slipsten ska dras när det gäller att underhålla sin publik.
Musikaliskt är Hoodoo Gurus förvisso inte särskilt märkvärdiga, det är klassisk kött- och potatisrock med lite garageinfluenser, men många låtar har en speciell atmosfär och solida melodier. Något man kanske kan kalla för ett slags Australien-sound, likt deras landsmän i The Saints, Midnight Oil och The Church.
Bandet drar igång exakt på uttalat klockslag - kanske var de också ivriga att möta sina supportrar efter alla dessa år. Öppningen med (Let's All) Turn On från debutplattan Stoneage Romeos är klockren; den får omedelbart de flesta i den fullknökade lokalen att tända till lite extra, och unisont bröla uppsluppet och dansa glatt.
Den ystra stämningen håller i sig under det närmare två timmar långa gigget, framför allt när låtar från Stoneage Romeos spelas. Även materialet från de tre efterföljande 80-talsplattorna ger luft i strupen hos den frejdiga publiken.
Däremot funkar inte de senare låtarna särskilt väl, utan ger många en anledning att besöka toaletten, rökrutan eller baren. Något som Hoodoo Gurus verkar ha vetskap om, och därför sprider ut de svagare spåren under kvällen.
Men när de mot slutet får gästbesök av Keith Streng i The Fleshtones så tappar konserten farten. Inget fel på Streng, men vi är ju inte där för att höra hans låtar. Och att göra en hafsig cover på Led Zeppelins Communication Breakdown är förstås inte särskilt lyckat.
Efter en paus återvänder bandet för extranummer och bränner av den slagkraftiga trion Death Defying, I Want You Back och Like Wow – Wipeout. Ordningen är återställd och fansen är nöjda och glada, och tydligt hungriga på fler spelningar - helst i närtid.
Och kanske blir det så också. I merchbåset träffar jag bokaren som berättar att bandet innan spelningen beklagat den långa frånvaron i Skandinavien och mer eller mindre lovat att återvända snart. Och efter att de upplevt denna veritabla publiktriumf så lär nog bandet också vara sugna på att upprepa succén.
