Sverige är inte bortskämt med besök av Dexys Midnight Runners, och Malmö har bara haft äran en gång tidigare, i november 2003, då på Kulturbolaget (KB). Kulturbolaget stod även denna gång som arrangör, men nu var platsen det anrika Slagthusets Teater. Det var nästan fullsatt i salongen, även om det inte var helt utsålt.
Scenen är minimalistiskt inredd med ett trumset, två klaviaturer och en saxofon.
Kevin Rowland kliver upp på scenen prick klockan 19.30 tillsammans med Lucy Morgan, Sean Read, Mike Timothy och Timothy Veller. Tillsammans drar de igång showen med låten I'll Always Love You från det nya albumet LOVE. Ytterligare ett par låtar från den nya plattan framförs, och under You've Got the Love ansluter Janelle Martin på scenen. Duetten mellan henne och Kevin känns modern och väldigt mycket pop.
Under Because of You blir det äntligen dags för lite mer swinginspirerade toner. Bandet blir komplett när även Olli Martin kliver in på scenen med sin trombon. Tillsammans med Sean Read på saxofon bjuder de på ett härligt brassolo. Publiken gillar vad den hör, och busvisslingarna flyger över salongen.
Kevin avslutar första delen av föreställningen med My Life in England Pt. 2. Publiken är inte sen med att klappa i takt med musiken, och Kevin bjuder in till allsång i refrängen.
Första setet är avklarat, och fokus har legat på låtar från den nya plattan LOVE.
Vi får en kort paus på 15 minuter innan det är dags för det andra setet.
Först ut är Curragh of Kildare, och när Kevin sätter den sista tonen i vacker falsett visar han var skåpet ska stå.
Med Breaking Down the Walls of Heartache bjuder Dexys verkligen på sig själva, och det går inte att ta miste på hur roligt de har när de spelar tillsammans. Tempot och energin är betydligt högre nu än under det första setet.
När det är dags för Geno förstår vi i publiken att vi närmar oss upploppet och slutet på en nostalgisk kväll. Publiken svingar armarna i takt med musiken, och gemenskapen mellan publik och bandet är påtaglig. Från golvet ropas förslag på nästa låt, och Kevin svarar med ett leende:
”Yes, I know that one!”
Sedan kontrar han:
”Try this one, I think you like it!”
Lucy Morgan ställer sig längst fram på scenen och tar de första tonerna på Come On Eileen med sin violin. Publiken jublar och bandet stämmer in i låten, som måste räknas till en av deras allra största hits.
Det känns dock inte riktigt som att det lyfter, och bandet verkar lite trötta på att spela just den här låten. Som kvällens avslutande nummer känns det därför lite avslaget.
Som tur är visar det sig att detta inte är kvällens sista låt. Det blir nämligen två extranummer.
Kevin återvänder med gänget, och Sean Read passar på att ställa frågan ”What's she like?”. Svaret blir förstås This Is What She's Like. Allra sist avslutas kvällen med Tell Me When My Light Turns Green.
När jag ska summera kvällen landar jag i att det överlag var en väldigt trevlig konsert. Det första setet var lite lugnare, men i det andra setet och under extranumren ger bandet betydligt mer energi. Kevin Rowlands röst håller än, även om det i vissa låtar märks att kraften kanske inte riktigt är densamma som under bandets storhetstid i början av 1980-talet.
Kvällens favoriter är helt klart Breaking Down the Walls of Heartache och Geno.
Betyget? En stark fyra av fem!
Dexys Midnight Runners live band:
Kevin Rowland - Sång
Sean Read - saxofon/klaviatur/sång
Mike Timothy - klaviatur
Lucy Morgan - Violin & sång
Timothy Weller - Trummor
Janelle Martin - Sång
Olli Martin - Trombon
