Shinedown bildades i Jacksonville, Florida, 2001 och har under ett kvarts sekel vuxit till ett av de mest framgångsrika banden inom amerikansk modern hårdrock. Kvartetten består av frontmannen Brent Smith, trummisen Barry Kerch, gitarristen Zach Myers och basisten Eric Bass. Bandet har skrivit historia på de amerikanska rockradiolistorna med rekordmånga singelettor på Billboard Mainstream Rock Airplay och har sålt över tio miljoner album världen över.
Kvällen inleddes med de båda förbanden Those Damn Crows och Mammoth, som fick upp värmen i publiken inför huvudakten.
Peter Gabriels Sledgehammer spelas i högtalarna och plötsligt dyker en person upp på scenen, klädd i kostym och vita handskar med en TV-apparat över huvudet. Det är TV Guy, Shinedowns egen turnémaskot, som blivit ett återkommande inslag under Dance, Kid, Dance Act II-turnén. Han dansar runt på scenen och får publiken att klappa igång stämningen.
Plötsligt bryts musiken. Ett kraftigt ljud och en mörk röst hörs ur högtalarna, medan blinkande ljus skär genom mörkret. TV Guy försvinner snabbt från scenen. Kort därefter kliver Shinedown in till de tunga inledningsriffen i Safe and Sound. Det är fullt ös direkt, med pyro och ett färgsprakande ljusspel. Vi är igång!
Efter Safe and Sound följer Devour och Diamond Eyes (Boom-Lay Boom-Lay Boom). Tre rockiga låtar i högt tempo – precis den rivstart publiken vill ha.
Inför How Did You Love stannar frontmannen Brent Smith upp för att tacka publiken. ”Vi är här i ert hus, er stad och ert land, på en måndagskväll. Ni hade kunnat göra något helt annat men valde att komma hit och tillbringa kvällen med oss. Tack!”
Senare, inför Three Six Five, skiftar stämningen. Brent talar om livet, förlusten och vikten av att minnas dem som inte längre finns kvar. Han ber publiken blunda, sänka huvudet och tänka på sina saknade nära och kära. De kanske inte längre finns här fysiskt, säger han, men deras kärlek och allt de lärt oss lever vidare. Arenan blir stilla medan alla får tänka på sina egna saknade. Sedan tar musiken åter vid. Setlisten är väl genomtänkt och bandet växlar mellan intensiva låtar och lugnare partier.
Inför Enemies håller Brent ytterligare ett längre mellansnack. Han ber publiken dela på sig för att skapa en gång rakt genom folkmassan. Själv hoppar han ner från scenen och går ut i öppningen för att påminna alla om att publiken är den enda anledningen till att de överhuvudtaget står där och spelar. Brent bygger upp förväntningarna och förklarar att alla ska hoppa när han räknar till tre. Väl tillbaka på scenen kommer räkningen och på tre börjar i princip hela arenan att hoppa och kasta armarna i luften samtidigt som låten drar igång med full kraft. Det blir ett rejält drag i lokalen! Själv står jag uppe på balkongen i Annexet och det gungar rejält när alla hoppar i takt.
Scenen är ganska avskalad. Ingen backdrop, inga LED-skärmar och scengolvet är rent. Trumsetet står på en ramp mitt på scenen, en detalj jag gillar. Höjden gör att Barry Kerch syns ordentligt bakom trummorna.
Det är ljuset som gör mycket av jobbet visuellt. Det blinkar och pulserar i takt med musiken, och ljusets styrka följer låtarnas intensitet. Ljussättningen håller hög klass och tillsammans med pyrotekniken blir det riktigt effektfullt.
Musikaliskt är Shinedown samspelta. Brent Smiths röst håller en mycket hög nivå även live, och bandets tunga, melodiska sound fyller hela arenan. Flera av musikerna spelar också flera instrument. Eric Bass spelar förutom bas även akustisk gitarr, keyboard och banjo, medan Zach Myers tar plats bakom keyboarden i vissa partier.
Det märks att bandet trivs på scenen. Brent är hela tiden i rörelse. Zach och Eric rör sig också över scenen, byter plats och skojar med varandra.
Brent Smith får med sig publiken på flera sätt. Ibland ber han oss att blunda och tänka på nära och kära som gått bort, ibland att knyta nävarna, hoppa på given signal eller hälsa på personen bredvid. Under flera låtar sjunger publiken gärna med i refrängerna. Brent växlar mellan det känslosamma och det lekfulla och får oss att delta i konserten.
Under Call Me får Brent syn på en person i publiken som har svimmat och tas om hand av vakterna. Han avbryter sången och lägger ifrån sig mikrofonen. Musiken tystnar medan han hoppar ner från scenen för att se hur killen mår. Sedan kliver han upp igen och avslutar låten.
Kvällens setlist spänner över större delen av Shinedowns karriär. Tre låtar från det senaste albumet EI8HT får plats, men tyngdpunkten ligger på äldre material och välkända singlar som Devour, Diamond Eyes, Sound of Madness och Second Chance. Däremellan finns också några mindre självklara låtval, liksom de båda coverlåtarna Kryptonite och Simple Man. Med 21 låtar och närmare två timmar på scen får bandet med en bred blandning av sin repertoar.
Shinedown kör inga extranummer utan spelar kvällens sista låt, tackar publiken och lägger sedan ifrån sig instrumenten. Därefter kastar de ut trumpinnar och plektrum till fansen. Bandmedlemmarna går fram till kravallstaketet för att hälsa på publiken, ta selfies och skriva autografer. Jag uppskattar det raka avslutet istället för att låtsas kliva av och sen komma in och spela några extranummer.
Shinedown lovar innan de kliver av att det inte ska dröja lika länge som sist, 6-7 år innan de kommer till Sverige och spelar nästa gång. Ett löfte som uppskattas av alla oss som tagit oss till Annexet denna måndagskväll.
