Bleachers gjorde en kraftfull entré med "Sideways", öppningsspåret från deras senaste album, Everyone for Ten Minutes. Från de första tonerna visade låten upp saxofonisterna Evan Smith och Zem Audu, vars sound skulle bli ett utmärkande drag under hela kvällen. Båda musikerna levererade imponerande solon under konserten, ibland ackompanjerade av Jack Antonoff på munspel. Bandmedlemmarna – Antonoff, Zem Audu, Michael Riddleberger, Sean Hutchinson och Evan Smith – är mångsidiga musiker som ofta byter instrument sinsemellan.
Bleachers tog med sig New Jersey till Stockholm, tillsammans med en av de livligaste konsertpubliker jag har upplevt i staden. Frontmannen Jack Antonoff berättade att flygplatspersonalen hade varnat bandet för att förvänta sig en ganska tråkig publik. Men Stockholm hade andra planer. Antonoff kallade publiken för "fucking feral", en beskrivning som kändes helt korrekt.
Bandet från New Jersey bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid för dem att komma till Sverige, särskilt med tanke på att deras producent och flera av deras vänner är svenskar. "Swedish fingers been all over our shit," sa Antonoff och erkände de svenska proffs som har bidragit till Bleachers musik. Han fortsatte med att kalla Stockholm för världens bästa musikstad och nämnde artister och branschprofiler som Robyn och Patrik Berger.
Ömsesidig uppskattning rådde. Efter att ha sett en fan längst fram hålla upp en handgjord skylt, bjöd bandet upp honom på scen för att framföra "Chinatown". Med Bruce Springsteen på originalinspelningen hade fanen stora skor att fylla. Men han tog självsäkert sin gitarr och spelade med sitt favoritband, och kände tydligt till varje del. Han passade in perfekt. Antonoff uttryckte sedan intresse för att ta upp ytterligare en svensk på scen. Det var uppenbart att Bleachers har en genuin uppskattning för Stockholm och den musik staden bidrar med till världen.
Samma känsla av gemenskap sträcker sig till deras egna rötter. Bleachers hade med sig Bike Route, ett nyare New Jersey-band, vilket gav dem möjlighet att turnera utanför Nordamerika för första gången och nå ut till en internationell publik. För ett band som är så stolta över sitt ursprung kändes det passande att dela scenen med andra musiker från New Jersey.
Publiken exploderade när Antonoff presenterade "Modern Girl" från deras självbetitlade album. Bandets New Jersey-diner-estetik från det albumet återskapades på scenen med det karaktäristiska svartvita rutiga golvet. "Dirty Wedding Dress" fick alla att skrika och dansa igen efter den mer lågmälda "Goodmorning", ett ögonblick som kändes särskilt givande för Bleachers trogna fans.
Antonoff är ett energiknippe som kastar sig runt på scenen, särskilt under "Rollercoaster", den första Bleachers-låten som inspirerade honom att starta bandet. Publiken vaknade då verkligen till liv, och flera fans klättrade upp på folks axlar, vilket speglade bilderna från musikvideon där Antonoff spelar på taket av en rullande husbil. Under "We Should Talk" ställde sig bandet i en linje längst fram på scenen och rörde sig synkroniserat i koreografi. Det var en annan, mer återhållen energi, men lika fängslande.
Mitt under kvällen bjöd Bleachers på något oväntat. Istället för "You and Forever" enligt original-setlistan, spelade bandet en avskalad, akustisk version av "I Wanna Get Better". Stockholm fick en särskild upplevelse.
Innan låten reflekterade Antonoff över hur låtar kan utvecklas med tiden och hur produktion kan förändra hur vi upplever dem. Han jämförde produktion med kläder, och beskrev hur vår vilja att visa upp eller dölja oss själva kan bero på vårt humör. Han förklarade också att vissa låtar är så personliga att det kan kännas skrämmande att dela dem med världen.
Hans resonemang var särskilt intressant från en artist vars karriär spänner över låtskrivande, produktion och uppträdande. Han avslutade med att introducera det han kallade den helt "nakna" versionen av "I Wanna Get Better":
"The song itself doesn’t change over time. For me, at least it’s this thing that lives forever, and then the way you play it is very different, and the way the band plays it and the way the audience feels about it and then maybe you put these instruments on it and that. Production which is something that I like to do. It’s like clothing, and you could change the way you are depending on how you feel. The perfect example is if you feel hot, you might show yourself more, or you might wear something that is more daring or interesting that expresses your personality. But if you feel like shit you wanna cover yourself. That’s understanding, and production can be similar. Every once in a while, you write something that is very personal and you’re very scared to put it in the world. When I started the band, I felt that way. But then live changes and time changes. I wanna play the completely naked version of I Wanna Get Better you".
Publiken sjöng mjukt med i de välbekanta orden, "I wanna get better", vilket skapade ett intimt ögonblick under en annars energifylld kväll. Att höra låten avskalad från sin vanliga produktion gav den en helt annan känslomässig tyngd. Det blev en påminnelse om vad som ligger under Bleachers teatrala arrangemang: djupt personlig låtskrivning.
Många i publiken verkade ha kommit själva, men Bleachers förenade alla – i mer än tio minuter, på ett sätt som fick det att kännas som att ingen var där ensam. Bandet har byggt upp en hängiven skara fans, även om de är relativt nischade jämfört med de enorma publikskaror som artisterna Antonoff producerar för har. Hans arbete med några av världens största namn, inklusive Taylor Swift, Lorde, Kendrick Lamar och Sabrina Carpenter, vittnar om hans inflytande inom musikbranschen. Bleachers är där han får utrymme att uttrycka sin egen konstnärliga röst, på sina egna villkor. Hans karisma och vilja att dela med sig av historier mellan låtarna gör kontakten med publiken särskilt genuin.
På samma sätt som många av oss hävdar att Die Hard inte är en julfilm, skulle varje Bleachers-fan hålla med om att det aldrig är för tidigt för en jullåt. "Merry Christmas, Please Don't Call" utforskar ensamheten som kan följa med högtiden, särskilt för dem som har det tufft när det förväntas vara årets lyckligaste tid. Antonoff skämtade till och med om att han trodde att julen uppfanns i Sverige. Det var en av mina favoritframträdanden för kvällen och spred lite julmagi i Stockholm tidigare än väntat.
Energien höll aldrig upp. "Don't Take the Money", som ursprungligen har Lorde som gäst, fick nästan alla att sjunga med. Jag kände ett sådant rus under låten, dansande och sjungande tills de nästan tog luften ur mina lungor. De fick oss alla att känna det. Bandet fortsatte med "Stop Making This Hurt" innan de återvände till "I Wanna Get Better" i sin välbekanta fullbandsversion. Att få höra låten i två helt olika former kändes som att höra två olika låtar. Den akustiska versionen visade dess sårbarhet, medan versionen med hög energi återförde den brådska som gjort den till en så definierande Bleachers-låt. Att uppleva båda versionerna under samma kväll, med olika instrument och i olika stunder, var en särskild höjdpunkt.
Innan kvällen avslutades reflekterade Antonoff över hur lyckliga och svåra tider kommer och går, och beskrev en känsla av hopp som långsamt byggs upp och följer honom. "I can feel it building up," sa han till Stockholmspubliken.
Och kanske är det just det som gör Bleachers så speciella. Deras musik ger plats åt både det goda och det svåra, åt nostalgi och att växa upp, åt ensamhet och gemenskap. Som jag skrev i min recension av Everyone for Ten Minutes, har Bleachers alltid befunnit sig någonstans mellan spektakel och bekännelse. Att se dem live gjorde den kontrasten ännu tydligare. Antonoff kanske tar med sig New Jerseys energi och känsla till scenen, men under saxofoner, munspel och explosiva framträdanden finns ett band som förstår vikten av att hitta samhörighet genom musiken.
Bleachers är verkligen New Jerseys bästa.
