Popartisten Rosi har släppt sitt andra album, Pyhiä voimia, ett projekt som hon beskriver genom starka känslor, personlig växtvärk och ögonblick som får vardagen att kännas helig. Albumets fokusspår är Taistele, pakene. I det tillhörande presentationsmaterialet framställer Rosi skivan som ett medvetet steg mot ett mer personligt låtskrivande, där kvinnlighet, livshunger och kärlek hör till de centrala ämnena.
Stora teman och starka känslor står redan i centrum för Rosis beskrivning av sin musik. På det här albumet ligger tonvikten på att fördjupa sig i dessa frågor snarare än att helt byta riktning. Hon beskriver titeln som ett uttryck för kraftfulla känslor och för att stanna upp inför sådant som är viktigt. Den förklaringen ger projektet en tydlig tematisk kärna: det heliga knyts till uppmärksamhet, känslomässig tyngd och den betydelse människor tillskriver sina liv.
Plats för en mer personlig pop
Rosi berättar att personer i hennes närhet har kallat hennes musik för helig pop, med hänvisning till låtarnas teman och hennes sätt att skriva. I hennes förklaring handlar beteckningen om sångernas ämnen och förhållningssätt till språket. Det ger en användbar ingång till avsikterna bakom Pyhiä voimia: popens låtskrivande blir ett rum där känslor tas på allvar och viktiga erfarenheter får tid och uppmärksamhet.
Kärleken är en särskilt belysande del av den processen. Rosi säger att den tidigare har känts som det mest avlägsna ämnet för henne som låtskrivare, trots hennes egen entusiasm inför att älska. Skillnaden är viktig. Att känna något starkt gör det inte nödvändigtvis lätt att omvandla känslan till en sång. Hennes uttalade utmaning på albumet var att närma sig detta svåra material och utforska sin egen växtvärk på djupet.
Den ambitionen placerar själva skrivandet i centrum för presentationen av albumet. I stället för att behandla personlig öppenhet som en självklar följd av att skapa musik beskriver Rosi den som något hon har behövt arbeta sig fram till. Kärleken får stå sida vid sida med kvinnlighet och livshunger, vilket ger skivan flera sammanhängande sätt att närma sig personliga erfarenheter. Tonvikten ligger på att undersöka ämnena direkt, utan att reducera projektet till ett enda känslomässigt tema.
Presentationsmaterialet framställer också känslighet och styrka som egenskaper som samexisterar genom hela albumet. Det är en beskrivning av projektets avsedda karaktär, snarare än en oberoende bedömning av hur det låter. Som avsiktsförklaring ligger den däremot i linje med Rosis berättelse om att utmana sig själv: att öppna sig mer och möta svåra känslor framställs som delar av samma kreativa rörelse.
Rosis ambition omfattar också albumet som en sammanhållen lyssningsupplevelse. Hon hoppas att det ska skaka om lyssnarna på ett konstruktivt sätt och få dem att stanna upp inför sig själva, sina liv och det de betraktar som heligt. Samtidigt betonar den medföljande texten att lyssnarna ska ha utrymme att finna egna betydelser i sångerna. Det personliga materialet presenteras därmed som en utgångspunkt för samhörighet, snarare än en fast tolkning som alla måste dela.
Niko Lith har producerat albumet, medan Anniina Timonen, Mirva Malkamäki, Jaakko Kiuru och Emmi Hakala har bidragit till låtskrivandet tillsammans med Rosi. Samarbetena stöttar ett projekt vars uttalade fokus förblir nära knutet till hennes egen utveckling som låtskrivare. Med Pyhiä voimia formar Rosi sitt andra album kring en bestämd kreativ uppgift: att närma sig känslomässigt betydelsefulla ämnen med större direkthet och skapa utrymme inom popen för både sårbarhet och kraft.
