Klarinettisten Linda Elmersdotter kliver fram ur Nordiska Kammarorkestern för att spela solostämman i Carl Nielsens klarinettkonsert under ledning av Michael Collins. Med musik av Jean Sibelius, Daniel Nelson och Nielsen förenar konserterna ett etablerat orkesterverk, en nyskriven komposition och ett solistiskt verk inom en gemensam nordisk ram.
Konserterna ges i Själevads kyrka i Örnsköldsvik och Tonhallen i Sundsvall. Vid sidan av Nielsens konsert står Sibelius Valse triste ur Kuolema, op. 44, nr 1, och uruppförandet av Nelsons Konsert för orkester på programmet. Orkestern presenterar kombinationen som ett möte mellan personliga röster, sammanlänkade av ett nordiskt uttryck med anknytning till människa, natur och samtid.
Elmersdotter, som i konsertunderlaget beskrivs som orkesterns senast anställda musiker, står i centrum för denna betoning av det personliga uttrycket. Framträdandet som solist förändrar hennes roll i ensemblen: en musiker som vanligtvis bidrar till den gemensamma klangen blir den framträdande rösten, medan kollegorna svarar för det orkestrala samspelet. Den relationen riktar särskild uppmärksamhet mot musicerandet inifrån orkestern själv.
En solistisk röst i ett gemensamt program
I sina kommentarer om Nielsens konsert betonar Elmersdotter den bredd av uttryck som verket erbjuder klarinetten. Hon beskriver musik som tar instrumentets möjligheter i anspråk och uttrycker glädje inför att tolka den tillsammans med kollegorna och Collins. Tyngdpunkten ligger både på uttrycksmässig spännvidd och på samarbete: solostämman ger utrymme för en personlig tolkning, men denna tolkning tar form i mötet med ensemblen.
Collins tillför ett kompletterande yrkesperspektiv på dirigentpulten. Som internationellt verksam dirigent och klarinettist närmar han sig programmet med erfarenhet av både orkesterledning och rollen som instrumentalsolist. När Elmersdotter tar solistrollen i Nielsen sammanför konserten därmed två musiker vars verksamhet omfattar klarinetten, samtidigt som de har tydligt åtskilda uppgifter i framförandet.
Kombinationen av Nielsens Klarinettkonsert och Nelsons Konsert för orkester skapar också en belysande kontrast i programmets utformning. Den ena titeln riktar uppmärksamheten mot ett bestämt instrument, den andra mot ensemblen som helhet. Utan att reducera något av verken till dess titel ger skillnaden en ingång till kvällens övergripande balans mellan en urskiljbar individuell röst och orkesterns kollektiva identitet.
Uruppförandet av Nelsons verk tillför programmet en samtida dimension. I stället för att enbart behandla nordiskt musikaliskt uttryck som en nedärvd repertoar placerar programmet ett nytt verk bredvid musik av Sibelius och Nielsen. Resultatet är en konsert som bygger på samexistens snarare än ett enda historiskt perspektiv: etablerade verk delar scen med en komposition som framförs för första gången.
Sibelius Valse triste fullbordar urvalet av tre verk. Genom hela programmet fungerar de presenterade temana människa, natur och samtid som en bred ram snarare än en enda berättelse som läggs över varje stycke. Den tydligaste sammanhållande tråden är förhållandet mellan personligt och kollektivt uttryck: tre tonsättarröster, en orkester som presenterar ett nytt verk och en av dess egna musiker som träder fram i solistrollen.
