För Jennie Löfgren innebär Melankolia ett beslut att inte längre behålla några av sina mest personligt betydelsefulla låtar för sig själv. Projektet presenteras som hennes första album på svenska och samlar material som hon fortsatt att skriva vid sidan av arbetet med musik för film och tv. Berättelsen handlar mindre om att återvända till skapandet än om att låta ett etablerat, till stor del privat låtskrivande bli offentligt.
När Löfgren berättar om albumets bakgrund pekar hon ut 2005 som en vändpunkt: året då hon gav ut det hon beskriver som sitt föregående album som artist och började komponera filmmusik. Arbetet med film och tv blev därefter hennes heltidssysselsättning, men hon fortsatte hela tiden att skriva egna låtar. De samlades på datorn i stället för att nå lyssnarna.
Hon kopplar tvekan till perfektionism och till obehaget inför att marknadsföra sig själv. Skillnaden är betydelsefull. Löfgren beskriver glädjen i att ensam bygga musikaliska världar i studion; att framträda offentligt som artist har känts svårare. Att skapa musiken och att låta den möta en publik var skilda utmaningar, och tillfredsställelsen i det första gjorde inte automatiskt det andra lättare.
Att välja låtarna som betydde mest
Ett annat hinder var de seglivade förväntningar som hon förknippade med musikbranschen. I sin albumkommentar berättar Löfgren om tankar på lämpliga låtlängder, hur snabbt en refräng borde komma och vilka tempon som skulle passa i radio. Det var inte nödvändigtvis sådana egenskaper som fick henne att fastna för sina egna favoritkompositioner. I stället för att släppa låtarna samlade hon dem i en datormapp med ett medvetet självironiskt namn.
Den avgörande förändringen var insikten att det undanskuffade materialet innehöll just den musik hon ville dela med sig av. I den meningen kretsar Melankolia kring ett förändrat urval: den personliga betydelsen får gå före en föreställd checklista med kommersiella krav. Hennes berättelse tar inte avstånd från låtskrivandet som hantverk. Den beskriver ett beslut att sluta låta radiovänlighet vara provet som hennes mest uppskattade verk måste klara.
Lyssnarnas reaktioner på pianoalbumet Dreamology bidrog till att uppmuntra det beslutet. Löfgren berättar att människor sagt att de använt musiken när de nattat barn, målat och skrivit böcker. Berättelserna blev en konkret påminnelse om att en inspelning kan få en funktion bortom omständigheterna där den skapades. Musik som blir kvar på en dator kan inte på samma sätt bli en del av någon annans vardag.
Den kontakten ger berättelsen om det nya albumet en bredare känslomässig dimension än enbart en kamp mot perfektionism. Löfgren beskriver både en förkärlek för att arbeta i avskildhet och en sorg över att inte dela resultatet. Att släppa låtarna är ett sätt att hantera den motsättningen, utan att hon behöver göra om sig till en artist som tycker att självmarknadsföring faller sig naturligt.
Produktionsarbetet började i hennes egen studio, där hon skrev, spelade in och arrangerade materialet. Därefter tog hon låtarna till Anders Herrlin, som hon beskriver som ett mångårigt bollplank. Tillsammans utvecklade de produktionerna tills de kändes färdiga. I hennes berättelse ryms både självständigt arbete och ett förtroendefullt samarbete: låtarna tog form i avskildhet och bearbetades sedan vidare inom ett etablerat kreativt partnerskap.
Bland Löfgrens arbeten för tv finns den svenska serien Åremorden. Presentationen av Melankolia anger också att hon själv har producerat videorna till de låtar som redan delats från albumet. Verksamheterna visar på olika uttryck för hennes skapande, snarare än en skarp gräns mellan en tidigare artistkarriär och ett senare yrkesliv bakom kulisserna.
I slutänden presenterar Löfgren Melankolia som en samling av de låtar hon älskat mest och tvekat mest inför att ge ut. Det svenska språket ger presentationen en särskild prägel, men det centrala beslutet är enkelt: musik som en gång lades åt sidan för att den inte passade upplevda branschförväntningar utgör nu själva albumet. Det som tidigare behandlades som ett skäl att hålla låtarna tillbaka har blivit skälet att samla dem.
