Ane Brun släpper ”I Thought We Were the Same” den 6 november, hennes första album med nyskriven musik på sex år. Det skrevs under tre år av omvälvningar och utgår från hennes berättelse om upptäckten att en vän hade bedragit henne. Låtarna undersöker följderna för hennes tillit till andra människor och till det egna omdömet.
Hon beskriver skivan som det mest berättelsedrivna verket under sin drygt tjugoåriga karriär. Låtordningen går från medberoende och stagnation genom svekets uppbrott och vidare mot återuppbyggnad. Hon betraktar den inte som ett romantiskt uppbrottsalbum: relationerna som undersöks är av olika slag, med tonvikt på deras bestående avtryck, inte på att identifiera de inblandade eller rekonstruera deras handlingar.
Musikaliskt bygger albumet vidare på den elektroniska popen i ”After the Great Storm” från 2020, med pulserande rytmer och tung bas. Hon ville ha tydligare refränger och mer distinkta hooks utan att förlora den känslomässiga intensiteten.
”Hold Me”, skriven och producerad tillsammans med den norska elektroniska popartisten ARY, förenar nattlig rastlöshet med ett behov av fysisk närhet. ”Vi lurar oss själva för att slippa känna smärta”, säger hon. ”Det handlar om att höra till.”
Som oberoende artist sedan karriärens början hade hon förlitat sig på intuitionen, innan stora livsförändringar fick henne att känna sig fastlåst. Hon använder också sin förståelse av neurovetenskap för att beskriva varför känslomässiga upplevelser dröjer kvar: minnen förknippade med starka känslor kan fortsätta att kännas i kroppen även när det medvetna förnuftet uppmanar en att gå vidare.
”Eat the Fruit”, med Röyksopp, och ”Hand in the Fire” uttrycker en längtan efter förändring och möjligheter hon ännu inte hade sökt sig till.
”How Can I Hold Your Hand” har ett febrigt, modernt R&B-uttryck och är ett samarbete med Emilie Nicolas, känd för sitt arbete med Björk. Tillsammans med ”Lean Into the Wind” behandlar den förmågan att känna när det är dags att släppa en relation. I den senare saknas gemensam grund på grund av oförenliga världsbilder.
Den frågan sträcker sig bortom privata relationer till AI, deepfakes och geopolitisk instabilitet. För låtskrivaren hotar övertygande osanningar förmågan att lita på själva varseblivningen. ”Kanske borde vi alla vara mer medvetna om hur värdefullt det är att någon litar på oss”, säger hon.
Den centrala trilogin behandlar sveket mest direkt. Soulballaden ”Two in This Story” sörjer vänskapen som står i skivans centrum, även det personen en gång betydde för henne. ”Re-evaluating You” låter tvivel och nåd samexistera och ger utrymme för en reaktion som inte begränsas till fördömande.
Trilogin avslutas med ”Can We Go Back”, en rytmdriven alarmsignal och svitens nyaste, mest obearbetade komposition. Hon liknar den känslomässiga bristningen vid en explosion: ju djupare tilliten var dessförinnan, desto kraftigare blir brottet.
De tre sista spåren riktar uppmärksamheten mot det som kan byggas efteråt. I den lekfullt lätta ”Shock Treatment” blir avslöjandets kraft konstruktiv. ”Certain Moments” landar i en ovanlig värme och klarhet, där obearbetade känslor får finnas kvar utan krav på definitiva svar.
”In These Waters” avslutar med skivans mest storslagna gest och hämtar sin skala och slagkraft från 80-talets synthpop. Titeln riktar sig också till hennes tidigare jag.
