GERD träder ut på scenen i en klänning med mycket flikar och spets som hämtad från en operascen. I bakgrunden en vägg prydd med målade björkstammar. Från taket hänger en måne och en stjärna. Konserten inleds med låten Meet Me In The Blue och scenen översköljs av blått strålkastarljus. Med sig på scenen har hon sitt band och tonerna från en fiol skapar harmoni. Därefter sjunger hon Truth To Be Told och Dawn innan jag ska lägga kamerorna åt sidan för att endast fokusera på konserten i syfte att skriva några rader.
Låten Stay började kraftfullt, men övergår sedan till att bli mer stämningsfull - både vad gäller sång och ackompanjemang. Det är en bra låt som lyfts lite extra av strålkastareffekter vars ljus flödar ut som strålar över publiken.
GERD berättar att hon älskar musiksagor och beskriver att hon kan bli stressad av storstadspulsen i Stockholm. Hon upplever det som att allt bara rusar förbi, att det är många intryck och inget känns på riktigt där - och hon kan bli trött på musik. Då brukar hon åka till en ö i Värmland där hon paddlar ut på Vänern i en kanot när det är helt stilla. Där finner hon den ensamhet hon behöver för att bör att börja längta efter människor igen och att åter få känna på riktigt .
Hon fortsätter med Lonely Phone People som är en av mina personliga favoriter i hennes musikkatalog. Det är en underbar låt som jag föll för första gången jag hörde den på hennes releaseparty. Jag tolkar låten som den ensamma människans försök att få mänsklig kontakt, men trots uppkoppling med hela världen kommer vi ändå längre och längre ifrån varandra och ironiskt nog blir än mer isolerade. Det är en tänkvärd text om dagens samhälle där vi ofta hellre är upptagna av telefonen än att interagera med vår omvärld.
GERD berättar om stunder när hon blir övermodig i sin kapacitet. När hon skriver musik tänker hon sig ibland att hon sitter framför ett piano, men att det är ett instrument hon säger sig inte kunna spela. Under en turné provade hon att göra det ändå - och det fungerade. Hon tänkte att man kanske inte måste vara så perfekt hela tiden - och att det är mänskligt. Hon föreställer sig vara en gurka för att man mestadels består av vatten och att alla känslor blir sekundära. Hon sätter sig bakom pianot och börjar spela Summer Fields - en lugn solosång utan andra instrument än det piano hon själv spelar på. Det gick hur bra som helst och applåderna från publiken talar sitt eget språk.
Det blir tempoväxling när nästa låt Louder and Louder börjar och hon överlämnar nu pianospelandet till bandet. Strålkastarljuset seglar ut över publiken när både sång och musik blir mer kraftfullt.
I mellansnacket lyfter hon fram sina bandmedlemmar och berättar hur mycket de betyder för henne och att de på olika sätt medverkar i hennes musicerande. De följer ibland med henne till ön där de bastar, dricker rödvin och går skogspromenader i nattens tystnad. I tystnaden börjar de tänka på saker de inte annars tänker på. Plötsligt börjar monster och annat man bär inom sig få mänsklig form. Vi är många som har monster i oss och istället för att vara rädda för dem bör vi kanske bjuda in till fest. En estetklass kontaktades med en fråga om de kunde göra några ansiktsmasker. De behövde tre, men fick 27. Till nästa låt Love Economy har de tre i bandet tagit på sig en var sin ansiktsmask. Tempot ökar och GERDs skolade operaröst blir tydligare.
Happier Than Me avlöses av Hurts och bandet bär fortfarande de tre maskerna. Om den sistnämnda låten inledde kraftfullt så blir det ett desto lugnare avslut.
Honey Bee har en spännande musikalisk inledning som låter som tagen ur en saga. GERD växlar mellan kraftfull röst till att sjunga med en mjuk och känslig stämma.
GERD berättar om den manskör hon samarbetar med. Det är 60 män som är mellan 55 och 96 år. Körledaren frågade henne om hon inte ville ha med dem på några låtar och samarbetet startade. Hon skrev en låt och bad kören föreställa sig en man som stängt in sig i en glasbubbla, men som han själv hade nyckeln till. Kören skulle tänka sig att de ställde sig runt bubblan i syfte att göra den instängda mannen trygg nog att lämna sin isolering. Till låten Know Me Better bjuds Rebecka Eggert in för att spela trumpet. De mjuka, nertonade trumpettonerna lyfter musiken på ett fint och harmoniskt sätt. Manskören är inte fysiskt på plats, men hörs i bakgrunden genom att den spelas upp playback.
Tätt därefter följer Crazy vars musik liksom stegrar sig till ett härligt, medryckande tempo.
GERD presenterar sitt band och sina medarbetare; William på piano, Wilma på trummor, Viktor på bas, Morgan sköter ljuset och den andra Viktor sköter ljudet. Hon uttrycker sin kärlek för dem och säger att de haft så roligt under turnén samt att det känns fint att ha hittat varandra.
GERD ber om att få ta en selfie med publiken, vilket hon gjort varje konsert under turnén och som hon har kvar som ett fint minne. Självklart är publiken med och sträcker sina armar högt upp luften. Hon uttrycker en glädje över att publiken kommit för att lyssna efter att i ensamhet ha skrivit musik under en tid.
Efter Lies For A Liar framför hon Let me in och publiken klappar i takt till musiken för en stund.
Nu har stunden kommit och GERD ska framföra den sista låten under konserten. Hon säger att när hon lämnat scenen kommer hon inte in igen. Hon berättar att hon ger så mycket av sina känslor och är så ”på” med alla känslor så när hon lämnar scenen är hon ”av”, men hon gör det med kärlek för att hon vill ge allt. Innan hon sjunger sista låten Garden så tackar hon publiken för att de kommit.
Hon berättar några ord om minnen från sin barndom och att hon skrivit låten Garden till sig själv. Sången handlar om den flickan hon en gång var. Sången har en känslig ton och jag kan riktigt känna att den är självutlämnande. GERD lämnar scenen med ”Tack snälla Stockholm. Sköt om varandra!”
Dagens konsert hålls i anrika Vasateaterns lokal vilket bidrar till att ge konserten en intim känsla. Första gången jag hörde GERD var på hennes releaseparty. Hon är lika bra idag, men den överraskningseffekt musiken hade på mig då upplevs så klart inte en andra gång. Ett av mina starkaste minnen från den gången var när manskören faktiskt var på plats och jag fick höra dem live – ett minne jag sent kommer att glömma. Hennes röst är så genuin och musiken alldeles egen vilket ger henne ett starkt musikaliskt ID. Att publiken älskar henne går inte att ta miste på.
Jag är övertygad om att GERD är en tjej som vi kommer höra mer och mer av. Jag tror att det här bara är början och jag ser fram emot en spännande fortsättning.