Jag ska erkänna en sak.
När jag beger mig till Avicii Arena den här novemberkvällen har jag faktiskt ingen aning om vad jag riktigt ska förvänta mig.
Visst känner jag till Tove Lo. Vem gör inte det? Habits (Stay High), Talking Body, Cool Girl och alla de där låtarna som har spelats på radiostationer, nattklubbar och dansgolv världen över.
Men att lyssna på en artist genom ett par hörlurar och att faktiskt uppleva samma musik live är två helt olika saker.
Och jag är nog inte riktigt beredd på vad som väntar.
För någonstans har jag föreställt mig en ganska traditionell popkonsert. Snygga ljuseffekter, välproducerad musik, ett antal stora hits och en publik som sjunger med i refrängerna.
Men jag får någonting helt annat.
Någonting betydligt mer intensivt.
Mer kompromisslöst.
Och framför allt så mycket bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig.
För när Tove Lo väl sätter i gång förvandlas Avicii Arena till någonting som närmast kan beskrivas som en gigantisk nattklubb.
Basen får hela byggnaden att vibrera, musiken dånar och stämningen är stundtals så fullständigt galen att jag nästan har svårt att förstå vad som händer.
Vilken jäkla kväll.
En världsstjärna som vägrar anpassa sig
Det är lätt att glömma hur långt Tove Lo faktiskt har kommit sedan det internationella genombrottet med Habits (Stay High).
Från en svensk singer-songwriter till en världsstjärna med miljarder strömningar, en imponerande låtskatt och en publik som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser.
Men det som kanske gör henne allra mest intressant är att hon aldrig riktigt har försökt passa in i den traditionella popstjärnemallen.
Där många artister bygger sina karriärer kring en perfekt och tillrättalagd image verkar Tove Lo snarare göra precis tvärtom.
Hon sjunger om sex, droger, ångest, trasiga relationer och självdestruktivitet.
Hon provocerar.
Hon utmanar.
Och hon verkar fullständigt strunta i om någon tycker att det är för mycket.
Men bakom den självsäkra och sexuellt frigjorda framtoningen finns också en helt annan sida.
En sårbarhet som stundtals känns nästan obekvämt ärlig.
Och det är just den kombinationen som gör henne så fascinerande.
Med det nya albumet ESTRUS fortsätter hon på samma kompromisslösa väg. Här blandas pulserande elektronisk pop med mörkare känslor, begär, osäkerhet och en nästan gränslös vilja att uttrycka sig precis som hon vill.
Nu står hon på hemmaplan, redo att göra sin största egna spelning i Sverige hittills.
Och det märks ganska snabbt att hon inte tänker hålla igen.
Från första stund börjar arenan skaka
När Roomie inleder kvällen börjar förväntningarna byggas upp.
Men det är när I'm the cake tar vid som det verkligen börjar hända saker.
Basen slår till.
Ljuset förstärker rytmerna.
Och plötsligt känns det som att hela Avicii Arena har fått liv.
Vilket jäkla tryck.
Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har upplevt en popkonsert där basen känns så här fysiskt.
Det är inte bara musik som kommer ur högtalarna.
Det är någonting som går rakt genom kroppen.
Cool Girl följer, och när My Gun sedan tar vid är det tydligt att Tove Lo inte har för avsikt att bjuda på någon försiktig kväll.
Det här är tungt.
Riktigt tungt.
De elektroniska rytmerna blandas med en råhet som får låtarna att kännas betydligt aggressivare än på skiva.
Och publiken?
Fullständigt med på noterna.
Det är faktiskt svårt att förstå hur en arena kan kännas så levande.
Jag kommer på mig själv med att bara stå och le.
För det här är ju vansinnigt bra.
Och vi har knappt börjat.
Grapefruit – när allt får en annan innebörd
Men mitt i all denna elektroniska eufori finns också en helt annan sida av Tove Lo.
Och det blir särskilt tydligt när Grapefruit dyker upp i låtlistan.
Det är en av hennes mest personliga låtar, där hon berättar om sin tidigare kamp med ätstörningar och en destruktiv relation till den egna kroppen.
En berättelse som vid första anblick kan kännas svår att förena med den självsäkra och sexuellt frigjorda artist som står framför oss.
För här har vi en kvinna som inte verkar ha några som helst problem med att visa upp sin kropp inför tusentals människor.
Som utstrålar självförtroende.
Som vågar vara utmanande.
Som verkar fullständigt orädd.
Men verkligheten har inte alltid sett ut så.
Enligt andra recensenter på plats berättar Tove Lo inför låten om sin tidigare kamp med kroppsbilden och hur möjligheten att i dag stå nästan naken inför tusentals människor känns som en personlig seger.
Och det får mig att fundera.
För hur ofta dömer vi egentligen människor efter vad vi ser på utsidan?
Hur ofta tar vi för givet att en person som verkar självsäker också känner sig självsäker?
Att någon som vågar visa upp sin kropp automatiskt är bekväm med den?
Det är förstås inte alltid så enkelt.
Och kanske är det just därför Grapefruit är en så viktig låt.
Den påminner oss om att även människor som utstrålar fullständig kontroll kan bära på en historia fylld av osäkerhet, självförakt och smärta.
Det är ganska starkt.
Och det får också Tove Los provocerande scenspråk att framstå i ett annat ljus.
Kanske handlar det inte alls bara om att utmana omvärlden.
Kanske handlar det lika mycket om att utmana sina egna gamla rädslor.
Att ta tillbaka kontrollen.
Över kroppen.
Över livet.
Över sig själv.
En hitkavalkad som förvandlar arenan till ett dansgolv
Men om Grapefruit ger utrymme för eftertanke ser Tove Lo snart till att dra upp tempot igen.
Och som hon gör det.
Idiot och DNH driver konserten framåt innan Talking Body får de välbekanta melodierna att fylla arenan.
Det är här man verkligen börjar förstå vilken otrolig låtskatt hon har samlat på sig.
För låtarna avlöser varandra i ett närmast skoningslöst tempo.
Talking Body.
Disco Tits.
Bitches.
Lady Wood.
Det är som om någon har bestämt sig för att plocka fram det bästa från ett helt decennium av elektronisk popmusik och sedan vrida upp volymen ytterligare några snäpp.
Och mitt i allt står Tove Lo.
Fullständigt självklar.
Det finns någonting nästan befriande med hennes sätt att vara på scenen.
Hon försöker inte vara pryd.
Hon försöker inte vara tillrättalagd.
Och hon verkar definitivt inte vara särskilt intresserad av vad någon tycker att en kvinnlig popartist borde eller inte borde göra.
Hon gör precis som hon vill.
Och publiken älskar det.
När 2 Die 4 tar vid är klubbkänslan närmast total.
De pulserande rytmerna fyller arenan och det är nästan omöjligt att stå still.
Det här är musik som är skapad för att få människor att röra på sig.
Och i kväll fungerar den precis som det är tänkt.
Jag tänker tillbaka på min senaste konsert här i Avicii Arena, när The Prodigy fick hela byggnaden att explodera i ett fullständigt elektroniskt vansinne.
Det här är förstås en helt annan typ av musik.
Men det finns faktiskt en likhet.
Den där nästan primitiva känslan av att för en stund bara släppa allting.
Att låta rytmerna ta över.
Och att inte bry sig om någonting annat än det som händer precis här och nu.
Det är en ganska fantastisk känsla.
Måste man må dåligt för att skapa fantastisk musik?
En annan låt som fastnar i tankarna är Die for my art with a lonely heart.
Bara titeln är egentligen tillräcklig för att väcka en massa frågor.
För hur mycket är man beredd att offra för sin konst?
Och varför verkar vi nästan förvänta oss att de bästa låtarna ska födas ur sorg, ångest och olycklig kärlek?
Det är någonting märkligt med musikbranschen.
Vi älskar berättelser om artister som förvandlar sina mörkaste perioder till fantastiska album.
Vi fascineras av deras trasiga relationer, destruktiva beteenden och känslomässiga sammanbrott.
Men vi tänker kanske inte alltid på vad det faktiskt kostar.
Tove Lo har under stora delar av sin karriär gjort just detta till en del av sitt musikaliska uttryck.
Hon har sjungit om ensamhet, självdestruktivitet, sex och känslomässigt kaos med en ärlighet som ibland nästan gör ont.
Men vad händer när livet förändras?
När man börjar må bättre?
När man hittar en annan sorts trygghet?
Förlorar man då också en del av den smärta som tidigare drev skapandet framåt?
Det är en fascinerande tanke.
Och det är just sådana frågor som gör Tove Lo betydligt mer intressant än många andra artister inom samma genre.
Bakom alla dansanta rytmer finns det ofta något mycket större.
Någonting som stannar kvar långt efter att musiken har tystnat.
Habits – låten som förändrade allt
Sedan kommer den.
Habits (Stay High).
Låten som på allvar förändrade Tove Los liv.
Och som förmodligen också har betytt en hel del för många av människorna som befinner sig i Avicii Arena den här kvällen.
Det är fascinerande när man tänker på det.
En låt som egentligen handlar om att försöka fly från sina känslor har blivit en av de mest älskade svenska poplåtarna under de senaste decennierna.
Bakom den medryckande melodin finns en ganska mörk berättelse.
Om att försöka bedöva saknaden efter någon.
Om att fylla tomrummet med fester, berusning och tillfälliga distraktioner.
Om att göra nästan vad som helst för att slippa känna efter.
Och ändå är det en låt som får människor att sjunga tillsammans.
Det är faktiskt ganska vackert.
Att en berättelse om ensamhet kan skapa en sådan känsla av gemenskap.
Och det är kanske just där som en del av musikens storhet ligger.
Att vi kan känna igen oss i varandras berättelser även om vi aldrig har träffats.
Att en låt kan betyda helt olika saker för tusentals människor och ändå förena dem under några minuter.
Det är något speciellt med sådana ögonblick.
Och när Habits klingar ut är det svårt att inte tänka på vilken otrolig resa Tove Lo faktiskt har gjort.
Från en ung svensk låtskrivare till en internationell popstjärna som nu står på en av Sveriges största scener.
Och hon är långt ifrån färdig.
En arena som inte behöver vara fullsatt för att explodera
Det finns förstås också saker som inte är helt perfekta den här kvällen.
Avicii Arena är långt ifrån fullsatt.
De övre läktarsektionerna är avskärmade och omkring 6 200 personer har tagit sig hit för att se Tove Lo.
Det är kanske inte riktigt den publiksiffra man hade hoppats på när man bokade en av landets största inomhusarenor.
Och visst kan man fundera över om konserten hade fungerat ännu bättre i en mindre lokal.
En tätare publik.
En ännu mer intim klubbkänsla.
Ett ännu intensivare tryck.
Men samtidigt.
Herregud, vilken stämning det är.
Jag har varit på konserter inför betydligt större publikhav där energin inte ens har kommit i närheten av det jag upplever här.
För när musiken väl drar i gång spelar det faktiskt ingen större roll hur många stolar som står tomma.
De som är här verkar fullständigt inställda på att göra det bästa av kvällen.
Och det lyckas de med råge.
Tove Lo behöver inte en fullsatt arena för att skapa magi.
Hon behöver bara sin musik.
Sin publik.
Och en bas som verkar vara inställd på att skaka loss varenda skruv i byggnaden.
Det räcker ganska långt.
En kväll som överträffar alla förväntningar
När konserten börjar närma sig sitt slut har jag sedan länge slutat fundera över vad jag egentligen hade förväntat mig.
För det jag har fått uppleva är så mycket bättre.
Tove Lo har levererat en föreställning som blandar elektronisk dansgolvseufori med personliga berättelser, mörka känslor och en imponerande samling hits.
Hon är självsäker.
Hon är kompromisslös.
Och framför allt är hon en artist som vet exakt vad hon vill förmedla.
Det är något jag verkligen uppskattar.
För även om jag har lyssnat på hennes musik genom åren har jag nog aldrig riktigt förstått hur bra den fungerar live.
Hur tunga de elektroniska arrangemangen kan bli.
Hur mycket energi låtarna faktiskt innehåller.
Och vilken fullständigt galen stämning de kan skapa.
Det här var inte bara en popkonsert.
Det var en upplevelse.
En sådan där kväll när man lämnar arenan med ett stort leende och känner att man har fått vara med om någonting speciellt.
Fyra av fem – och en kväll som kommer att leva kvar länge
Jag har varit på hundratals konserter genom åren.
Jag har upplevt allt från små intima klubbspelningar till gigantiska arenaproduktioner med några av världens största artister.
Och det är inte särskilt ofta jag lämnar en konsert med känslan av att ha blivit så fullständigt överraskad.
Men det är precis vad som händer den här kvällen.
Tove Lo visar att hon är betydligt mer än en artist med några stora internationella pophits.
Hon har en stark scennärvaro, en imponerande låtskatt och en förmåga att förena fest, frihet och sårbarhet på ett sätt som känns både naturligt och genuint.
Visst hade en mindre arena kanske gjort upplevelsen ännu mer intensiv.
Och visst finns det stunder när det elektroniska ljudlandskapet nästan blir lite väl massivt.
Men när helheten är så här stark är det svårt att klaga särskilt mycket.
För stämningen är helt galen.
Musiken är fantastisk.
Och Tove Lo levererar en konsert som jag sent kommer att glömma.
När jag lämnar Avicii Arena är jag faktiskt lite förvånad över hur mycket jag har tyckt om det jag precis har upplevt.
Jag visste att Tove Lo var en bra artist.
Men att hon var så här bra live?
Det hade jag faktiskt ingen aning om.
Fyra av fem. Utan minsta tvekan.
Och en sak är säker.
Nästa gång Tove Lo kommer till Stockholm tänker jag definitivt vara där igen.