The Warning får Gröna Lund att vibrera: En kväll av rå talang och musikalisk gemenskap

På fredagskvällen stod jag framför en av de coolaste trion jag sett spela på Gröna Lunds scen i år i stark konkurrens med Dogstar kvällen före. Då tre herrar, nu tre damer. Det är också nästan lika avskalat på scen. Inga visuella effekter, återigen får musiken ta fokus och det känns.

The Warning består av tre systrar från Monterrey i Mexiko. Alla tre sjunger. Daniela, den äldsta, spelar gitarr. Mellansystern Paulina trummor och yngstingen Alejandra bas. De är unga: 26, 24 och 22 år, men låt inte åldern lura er. De har hållit på länge och de är väldigt skickliga med sina instrument.

När de väl drar igång showen finns inget som kan stoppa dem. Man sveps med direkt. Rytmen är smittsam och obeveklig. Hårdrock när den är som bäst. De äger scenen utan att be om ursäkt. Publiken kan låtarna och stundtals överröstar dem bandet, men det är en barnlek för bandet att återställa ordningen. De besökte Sverige och Sweden Rock för första gången förra året och det var få som kände till dem. Nu till andra Sverigebesöket hade de fler fans som väntade på dem.

I mellansnacket tackar de för möjligheten att få göra det de älskar. Resa och spela sin musik runt om i världen. De är glatt överraskade att det är så pass ljust vid niotiden att de faktiskt kan urskilja publikens ansikten.

Den tydlighet som texterna ibland förlorar live jämför med studioinspelningarna tar de igen i råhet och energi. Publiken lyfter händerna, klappar, hoppar, headbangar till låtar som ”Hell You Call a Dream”, ”S!CK” och ”Kerosene”. Daniela frågar om det är okej att spela några låtar på spanska också och under konserten hinner de med tre: ”Qué más quieres”, ”Ego” och en för dem betydelsefull ”Martirio”.

Till publikens jubel berättar de också att deras femte studioalbum ”Everything's Falling” släpps i slutet av augusti. De avslutade kvällen med ”Automatic Sun” och ett ”vi ses igen”.