Mike Skinner kliver lojt ut busskuren från omslaget till genombrottsalbumet A Grand Don’t Come for Free, iklädd Stone Island-tröja och en halvdrucken öl i näven och börjar pratsjunga i tillbakalutade öppningslåten It was supposed to be so easy. I den återberättas en ganska misslyckad dag där inget blev som det var tänkt. Framför allt har hans lilla låda med 1000 pund försvunnit. Har han tappat bort den, har nån tagit den eller har den gått upp i rök?
Diskbänksrealismen fortsätter så under hela albumet/konserten, och vi får en inblick i hur livet för en ung man kunde te sig i Birmingham i början av 2000-talet. Det är meningslösa fyllor, nån som snott en rock och försöker snacka bort stölden, eller den hjärtskärande Dry Your Eyes, där huvudpersonen förgäves försöker få tillbaka sin stora kärlek.
Allt levererat med värdighet och stil, iscensatt som en musikteater eller extremt nedtonad musikal. Bandet som stöttar Skinner är tajta och samspelta, och de två körsångarna kliver då och då in och fyller på med rapp eller verser. Som kulmen på framförandet får vi också till sist reda på var de där 1000 punden egentligen hamnat. En perfekt final på Skinners vardagspoetiska berättelse.
Delar av publiken i det utsålda Fållan verkar dock inte alltid vara med på noterna; flera låtar som borde innebära allsång (som till exempel Fit But Don’t You Know It och Blinded By the Lights) får inte det gensvar som låtarna förtjänar.
Kanske har de inte fattat att konserten utgår från att Skinner & co ska framföra albumet kronologiskt, utan bara vill röja som om det inte finns någon morgondag. Vilket i så fall är synd. Det är ett lysande musikverk, inte minst för att det är så nära det verkliga livet, men även att musiken har åldrats så väl. Med sitt hopkok av hiphop, grime och house, mixat med starka refränger, är det inga konstigheter att det klassats som ett av de största brittiska albumen den här sidan 2000-talet.
När skivan betats av så blir det en kort paus och sen är det full fart framåt när hitsen radas på varandra. Framför allt är det material debuten Original Pirate Material luftas, men även en del senare spår får chansen att skina.
Nu är det full fart på folk, och om Skinner tidigare sett lite väl avslappnad ut så har han nu gått från kuvös till ös i låtar som Don’t Mug Yourself och Never Went to Church. Hans mellansnack påminner om skruvad stand up comedy, som när han diskuterar problemen med valutan i Skandinavien, eller vådan av att ha tatueringar i japanska badhus.
Mot slutet av konserten hojtar han att någon, vem som helst, måste köpa en bärs och en Fernet till honom, och viftar med några svenska sedlar som han lyckats byta till sig från fansen längst fram. Strax därefter delas publiken i två delar, Skinner travar fram till baren, får sina dryckesvaror och blir sedan buren crowd surf style tillbaka till scenen. Uppsluppen stämning är bara förnamnet.
När allt är över plöjer sig en till lika delar utmattad som supernöjd publikskara genom den ocean av ölburkar och plastglas som ligger på golvet. Knappt en tröja är torr, och den som till äventyrs var tveksam under första halvan av konserten borde vara mer än belåten med slutresultatet.
