The Sisters of Mercy: Mest morrande och mumlande bakom rökridåerna

16 november 2026
Fållan, Stockholm
4.0/5

Svartrockarna med den karismatiske och enda kvarvarande originalmedlemmen Andrew Eldritch i spetsen hör till ett av de band jag sett live flest gånger; med måndagens konsert närmar jag mig tvåsiffrigt.

Eldritch är också, tillsammans med Bob Dylan (som jag säkert sett 15 gånger), de två artister jag efter varje konsert de senaste två decennierna tänker ”Det här var inget vidare. Man ser honom knappt, och han kan ju ens sjunga ordentligt längre. Nu får det räcka, aldrig mer igen”.

Men lik förbannat är jag där nästan varje gång de dyker upp på svenska breddgrader. Nån slags masochism är eventuellt inblandad i detta.

Men definitivt är det en stark dos nostalgi som spelar in. Både Sisters och Dylan började jag lyssna på i 18-årsåldern, och är till viss del för evigt formad av musiken. När jag för första gången såg Sisters i Berlin i början av 90-talet var det bland det mäktigaste jag nånsin varit med om.

Så när Eldritch & co kliver in på scenen i det obligatoriska rökmolnet känner jag ett bekant pirr i kroppen inför att få höra de klassiska låtarna från de tre album som släpptes mellan 1985–1991.

Men jag borde väl fattat bättre. Mer än hälften av låtarna som spelas denna afton kom långt senare och har fortfarande inte släppts kommersiellt, inte ens som demos eller liveversioner. Eldritch verkar bära på ett oförsonligt hat mot musikbranschen i allmänhet och skivbolagen i synnerhet, så någon ny skiva blir det knappast.

Vilket är synd, då några av låtarna är helt okej. Denna kväll funkar till exempel både Crash and burn och Arms hyfsat väl, stöpta i Vision Thing-kostymen från 1991. Men resten av de ”nya” låtarna är anonyma och låter

snarlika, med tunna och enformiga beats från trummaskinen Doktor Avalanche, och habilt hårdrocksriffande från de båda gitarristerna.

Hur är det då med de gamla godingarna undrar ni. Nja, inte särskilt roligt det heller. Visserligen får jag rysningar när introt till Alice gör entré, liksom till synthslingorna i Giving Ground från sidoprojektet Sisterhood. Men övriga låtar liksom flyter ihop till ett monotont metal-mangel. Att de spelar Ribbons, Dr Jeep och Marian hör man först i refrängen.

Dessutom tappar Eldritch röst både djupet och kraften för varje minut som går. Hans tidigare så mäktiga baryton håller bara i de första fem-sex låtarna, sen blir det mest morr och mummel bakom de närmast parodiska mängderna rök.

Eldritch själv verkar dock inte bry sig så mycket om det. Han travar fram och tillbaka på scenen, eller stanna upp för att knäböja och huka sig, medan han likt Thåström viftar och vrider med fingrarna. Mer än en gång tänker jag att Eldritch spindelliknande gestalt påminner om Gollum, och illusionen av en cool rockstjärna flagnar allt mer ju längre konserten pågår.

Bandet avslutar det hela med de självklara hitsen Lucretia My Reflection och This Corrosion, och det är trots allt en rätt maxad final. Samtidigt så kommer jag att tänka på en kommentar i en gammal Reddit-tråd, där nån skrev att se Sisters idag är som att hitta sitt barndoms gosedjur efter att det legat i en kartong på vinden i 20 år.

Det väcker fina minnen, men det är också gammalt, dammigt och luktar lite konstigt, och man är rädd att det ska smula sönder i händerna. Vissa saker är nog bäst att låta stanna som just minnen. Kanske har jag äntligen lärt mig det denna gång.

Dela:
Betygsätt denna recension:

Läsarbetyg: 5.0/5 (1 röster)

Kommentarer (0)

Lämna en kommentar

Genom att skicka en kommentar samtycker du till att vi lagrar uppgifter du anger, inklusive e-postadress om du fyller i den, för att visa, moderera och hantera kommentarer enligt vår integritetspolicy.