När jag steg in på Kulturhuset började det snabbt kännas som om höstvädret som lagt sig över Helsingfors hade jagat bort konsertbesökarna. Garderoben var nästan tom, även om förbandet Kissa hade spelat i ungefär tjugo minuter redan. Visserligen var Kissa kanske ett lite märkligt val tillsammans med Sleaford Mods. Trots höstmörkret och den lilla publiken var Kissa sitt energiska jag och förkunnade rock n’ rollens glädjebudskap med berömvärd energi. Som tur var började även publiken hitta till platsen under pausvilan.
Även om det var långt ifrån slutsålt lyckades man fylla parketten trevligt lagom till spelningens början. Med en mycket asketisk scenuppställning (laptop på en flightcase och ett mikrofonstativ) inledde turnerande Sleaford Mods i tid och drog inte ner tempot med onödiga ballader under nästa och en halv timme. Glädjande nog var turnén, som fått sitt namn av det nya albumet, inte bara tomma ord, utan nästan hälften av låtarna som hördes under konserten var från The Demise of Planet X. Om min notering höll, var det bara Don Draper som inte spelades. Näst flest låtar hämtades från genombrottsalbumet Divide and Exit, varifrån vi fick höra tre bidrag. Alla dessa framfördes förstås under spelningens sista tredjedel, däribland sista numret Tweet Tweet Tweet.
James Williamson promenerar fram och tillbaka på scenen och deklamerar med en känslighet som bara en brittisk man kan. Tyvärr försvann ibland vokalerna under beatet, men varje "fockin'" hördes verkligen tydligt och markerade Williamson engagemang i sin egen predikan. Heders också till Andrew Fearn, som på spelningarna fungerar som DJ, och som inte försöker låtsas göra ljud med sirener eller mistlurar som laptop-DJs ofta brukar. Helt ärligt bara ”play”, beatet strömmar från laptopen och sedan tillbaka till skuggorna för att dansa med rörelser som bara familjefäder i plötsligt tomma lägenheter kan vara avundsjuka på.
Bandets sound är så kompromisslöst att jag under spelningen försökte hitta lämpliga jämförelser till Sleaford Mods, men gång på gång gick bet. Den brittiska tonen är visserligen påtagligt närvarande, men en självklar själsfrände hittade jag inte i pophistorien. Överraskande nog föll bitarna på plats med Pets Shop Boys-covern West End Girls, ursprungligen utgiven som välgörenhetssingel. Kanske bandets sound ändå inte är så långsökt som jag ville tro. Tiderna och stilen har säkert förändrats, men kanske James Williamson och Neil Tennant har mer gemensamt än det vid första anblicken verkar.
Mot slutet ökade tempot och publiken kom allt bättre med när även äldre låtar framfördes. Sista sviten Tied Up in Nottz, Jobseeker, Elitest G.O.A.T. och Tweet Tweet Tweet såg till att när man klev ut på Sturegatan kändes höstmörkret inte längre tryckande, bara uppfriskande. Och förvånansvärt ljust.
