Tre planerade konserter på Avicii Arena under sommaren hade blivit en enda spelning på Stockholms 3Arena i oktober när Robyn klev upp på scenen strax efter klockan nio på lördagskvällen. På plats fanns 32 124 personer: inte utsålt, men en ansenlig publik för en hemkomst vars starkaste stunder handlade mindre om evenemangets storlek än om förhållandet mellan sångerskan och låtarna. Arenans storlek motverkade ibland den kontakten och skapade ett onödigt avstånd mellan artisten och människorna hon riktade sig till.
Inledningen var lågmäld och personlig. Hennes silhuett syntes bakom ett vitt draperi i blått ljus när ”Blow My Mind” började, innan ”Fembot” och ”Talk to Me” gav musiken en tydligare elektronisk puls. Publiken behövde en stund för att släppa loss. Det förändrades med den fjärde låten, ”Hang With Me”: sittande på scenkanten lät hon melodin bära genom lokalen medan tusentals sjöng med. Det blev ett tidigt exempel på hur direkt hennes privata känslospråk kan bli en gemensam upplevelse, utan någon avancerad teaterapparat.
Stora skärmar, genomarbetad ljussättning och en roterande plattform utgjorde scenografins stomme. Pyroteknik markerade några av de intensivare partierna, men effekterna hamnade sällan i centrum. Mycket av framträdandet vilade på hennes kroppsspråk och särpräglade dans. Under ”Dopamine” låg hon på scenen i strålkastarljuset; i ”Sexistential” rörde hon sig mot publiken längs kravallstaketet.
De nyare låtarna handlade om åldrande, föräldraskap, kärlek och sexualitet. Mellan numren talade hon om förälskelse och separationer. Hon skämtade om sin ålder och om hur pinsamt livet kan vara och uttryckte tacksamhet över att åter stå inför hemmapubliken.
Det äldre materialet stod för flera av de tydligaste musikaliska fullträffarna. ”Be Mine!” blev allsång, medan ett avskalat arrangemang gav ”Show Me Love”, låten som etablerade henne internationellt, en nästan intim karaktär. Med få utsmyckningar omkring sig fick melodin utrymme att verka. ”Honey” rörde sig i ett annat register: de repetitiva rytmerna och den suggestiva stämningen lät den elektroniska musiken veckla ut sig gradvis, bortom den stora poprefrängens omedelbara urladdning. Det tålamodet passade kvällen, även om övergångarna mellan de olika musikaliska uttrycken inte alltid höll ihop.
Det fanns sträckor där tempot sjönk, och delar av det nya materialet saknade den omedelbara kraften hos hennes mest älskade inspelningar. Föreställningen var inte sömlös. Slutpartiet fick däremot ordentlig fart: Zhala anslöt i ”Indestructible”, följd av ”With Every Heartbeat” på väg mot extranumren. De kom i form av ”Missing U”, ”Call Your Girlfriend” och till sist ”Dancing On My Own”. Det var en exceptionellt stark avslutningssvit, med låtar som rymmer glädje, längtan, ensamhet och självständighet inom samma popram.
Konserten varade i en timme och 47 minuter, med plats för mer än de största framgångarna. En ofullkomlig arenaföreställning, men en övertygande återkomst.