Det är svårt att veta exakt vad man ska förvänta sig när Maynard James Keenan står på scen. Med Tool och A Perfect Circle har han sedan länge etablerat sig som en av rockvärldens mest säregna frontfigurer, men med Puscifer tar han det hela ytterligare några steg bort från den traditionella rockkonserten. Här handlar det lika mycket om teater, absurd humor och visuell konst som om själva musiken.
Och visst blev det en föreställning utöver det vanliga när Puscifer under söndagskvällen drog igång sin Europaturné i Stockholm. På gott och ont.
En bländande inledning
Redan från öppnande Thrust och efterföljande Self Evident står det klart att Puscifer inte tänker bjuda på någon ordinär konsert. De mörka, pulserande rytmerna sätter tonen för kvällen, samtidigt som scenen, uppbyggd i två våningar, ger föreställningen en närmast teatralisk inramning. Maynard James Keenan och Carina Round inleder på den övre nivån innan de tar sig ner till resten av bandet.
Därefter följer Bad Wolf, som jag tyvärr missar eftersom kamerautrustningen måste lämnas i garderoben efter de två första låtarna.
Allt ramas in av en ljusshow som är så snygg att det nästan är löjligt. Ljuskäglorna skär genom röken, sveper över publiken och skapar filmiska silhuetter av musikerna. Vid flera tillfällen bildar de vertikala ljusstrålarna något som liknar ett intensivt regn över scenen. Det är makalöst vackert.
Som fotograf är det däremot en mardröm. Musikerna befinner sig ofta i motljus eller halvdunkel, och ljussättningen är uppenbart skapad för helhetsupplevelsen snarare än för kameralinsen.
Men visuellt är det här utan tvekan en av de snyggaste konsertproduktionerna jag upplevt på mycket länge.
Musikaliskt nära perfektion
Om ljuset imponerar är ljudet minst lika anmärkningsvärt. Det är helt enkelt exceptionellt bra.
Varje instrument får sin plats i ljudbilden, från de djupa basgångarna till de elektroniska detaljerna och gitarrernas aggressiva utbrott. Trots musikens många lager blir det aldrig grötigt. Tvärtom är separationen mellan instrumenten nästan osannolikt tydlig.
Låtar som Normal Isn't, The Algorithm och The Quiet Parts visar upp bandets mörkare och mer elektroniska sida, medan Bullet Train to Iowa och The Remedy tillför en annan sorts energi. Framför allt den sistnämnda är ett välkommet inslag med sin intensitet och säregna karaktär.
Maynard James Keenan och Carina Round kompletterar dessutom varandra på ett närmast magiskt sätt. Deras röster vävs samman i harmonier som ena stunden får musiken att sväva för att i nästa övergå i något betydligt mörkare. Round är dessutom en fantastisk scenpersonlighet. När hon rör sig över scenen med mikrofonstativet i handen skapar hon tillsammans med ljuset några av kvällens snyggaste ögonblick.
Efter pausen bjuder The Humbling River på en av konsertens mest stämningsfulla stunder, medan Grand Canyon ger utrymme för bandets mer atmosfäriska och känslosamma sida. Mot slutet skruvas intensiteten åter upp med Conditions of My Parole, innan A Public Stoning får sätta punkt för kvällen.
Det är en välkomponerad låtlista där det nya materialet får stort utrymme utan att äldre favoriter glöms bort.
Rent musikaliskt finns det väldigt lite att anmärka på. Sång, instrument och ljudproduktion håller en nivå som många större arenaproduktioner bara kan drömma om.
När perfektionen blir för perfekt
Men trots att allting låter och ser fantastiskt ut infinner sig efter ett tag en märklig känsla av att man snarare bevittnar en minutiöst regisserad teaterföreställning än en levande rockkonsert.
Musikerna byter positioner mellan scenens två våningar, ljuset förändras och sångarna rör sig efter vad som verkar vara ett noggrant planerat schema. Vid ett tillfälle befinner sig Mat Mitchell och Paul D'Amour på den övre nivån medan Keenan och Round håller till där nere. En stund senare är det nya formationer och nya ljusbilder.
Det är imponerande genomfört, men efter ett tag börjar scenbilderna påminna väl mycket om varandra.
Känslan blir nästan som att titta på en dockteater där någon bakom kulisserna styr marionetterna med osynliga trådar. Allt fungerar perfekt, men ingen tycks riktigt få utrymme att göra något oväntat.
Visst finns det inslag av galenskap. Vid ett tillfälle ger sig Carina Round på Maynard, och senare jagar de varandra med leksakspistoler och pilbågar. Det är precis den sortens bisarra humor man förknippar med Puscifer, men även dessa ögonblick känns så genomrepeterade att de tappar lite av sin charm.
Var tog mellansnacket vägen?
En annan märklig detalj är att bandet i princip ersatt det traditionella mellansnacket med förinspelade videosekvenser.
Publiken bjuds bland annat på inslaget Bangers and Mashups, med absurda skämt om kaffe, mat och andra mer eller mindre obegripliga ämnen. Det passar förvisso in i Puscifers skruvade universum, men för min del landar skämten sällan riktigt rätt.
Videosekvenserna är uppenbart påkostade och genomarbetade, och jag utgår från att de används under hela turnén. Det är i sig inget konstigt, men när de ersätter den personliga kontakten med publiken känns det ganska opersonligt.
Särskilt märkligt blir det eftersom Stockholm är premiären på Europaturnén. Det hade faktiskt räckt med ett enkelt "How are you doing, Stockholm?" från Maynard för att skapa lite närvaro.
Inte heller den tio minuter långa pausen mitt under konserten känns särskilt motiverad. När hela föreställningen är drygt en och en halv timme lång bryter avbrottet mest det momentum som bandet byggt upp. De enda som möjligen uppskattade pausen fullt ut var barpersonalen.
Mobilförbudet – befrielse eller överdriven kontroll?
Puscifer har dessutom ett stenhårt mobilförbud, något som blivit allt vanligare kring Maynard James Keenans olika projekt.
Tanken är förståelig. Det är skönt att slippa ett hav av lysande skärmar och i stället uppleva konserten med egna ögon. Men frågan är om man inte gått lite för långt.
När en person i publiken plockar fram mobilen är vakterna snabbt på plats och kräver att filmen raderas. Reglerna tas uppenbarligen på största allvar.
Redan innan konserten börjat får jag erfara hur strikt förbudet är. När jag försöker fotografera setlisten vid scenkanten blir jag omedelbart tillsagd att mobilen är förbjuden. Systemkameran är inget alternativ eftersom objektivets brännvidd är alldeles för lång för att fånga låtlistan på nära håll.
Och även om mobilförbudet säkert uppskattas av många märker jag inte den där magiska effekten på publiken som man ibland hör talas om. Snarare ser delar av publikhavet märkligt stillastående ut, nästan som döda sillar.
Att automatiskt likställa frånvaron av mobiltelefoner med ett större publikengagemang känns som en ganska förenklad slutsats. Ibland vill man faktiskt bara kunna fånga ett kort minne från en riktigt bra konsert.
En imponerad men kontrollerad publik
Publiken uppskattar uppenbarligen det den får se. Mellan låtarna hörs ordentliga applåder och jubel, och vid ett tillfälle ropar någon entusiastiskt "Outstanding!" ut i lokalen.
Men den där riktigt elektriska stämningen infinner sig aldrig. Jublet är uppskattande, men knappast öronbedövande. Kanske spiller den hårt kontrollerade föreställningen över på publiken, eller så är det helt enkelt så här en Puscifer-publik beter sig.
Det finns dessutom gott om utrymme i lokalen, och konserten ser långt ifrån slutsåld ut. Möjligen bidrar även det till att stämningen aldrig riktigt når kokpunkten.
En fantastisk konsert som saknar lite mänsklighet
När kvällen summeras är det ändå svårt att vara annat än imponerad.
Ljudet är bland det bästa jag hört på mycket länge, sånginsatserna från Maynard James Keenan och Carina Round är fantastiska och ljusshowen är stundtals så vacker att den nästan tar över hela upplevelsen.
Rent tekniskt är det en fullträff.
Men en konsert handlar inte bara om perfektion. Den handlar också om närvaro, kommunikation mellan artister och publik och känslan av att vad som helst faktiskt skulle kunna hända.
Puscifer levererar en otroligt välproducerad föreställning, men ibland önskar jag att någon bara vågade klippa av trådarna till marionetterna och låta musiken leva sitt eget liv för en stund.
För när allt är så perfekt att ingenting kan gå fel, finns det också en risk att något av magin försvinner.
Slutomdöme: En visuellt magnifik och musikaliskt exceptionell konsert som imponerar mer än den berör. Puscifer visar hur långt man kan driva en liveproduktion, men också hur lite spontanitet som kan finnas kvar när varje sekund är planerad.
