Var får människan all energi ifrån? Det är en fråga som dyker upp flera gånger under Miss Lis konsert i Avicii Arena. Hon far mellan pianot, scenens olika delar och stora shownummer utan att verka det minsta trött. Och det fortsätter så, nästan hela vägen fram till slutet.
Linda Carlsson, som vi känner som Miss Li, firar 20 år som artist med turnén Nu som då för evigt. Mycket har hänt sedan hon slog igenom med sin jazzinfluerade pianopop. Musiken har förändrats, produktionerna vuxit och publiken blivit större. Men den lite ostyriga personligheten finns fortfarande kvar.
Efter en försening på elva minuter drar konserten i gång. Miss Li står på en säng bakom ett draperi som försvinner och avslöjar kvällens scenbygge. Redan här förstår man att det har lagts både tid och pengar på produktionen.
Och visst är det snyggt. Riktigt snyggt faktiskt.
Under kvällen avlöser de visuella inslagen varandra. Ett långt bord med ljus rullas in och Miss Li får sällskap av dansare som tar plats runt bordet. Vid ett annat tillfälle gungar hon i en stor kristallkrona ovanför scenen. Lägg till flera rejäla konfettiregn och man börjar förstå omfattningen.
Men det är när hon lämnar den stora scenen som en av kvällens finaste stunder infinner sig.
På en mindre scen mitt i arenan plockar hon fram publikens låtönskningar ur en låda. Hon pratar, skämtar och slår sig ner vid pianot. Bland önskningarna finns Lars Winnerbäcks Om du lämnade mig nu.
Det blir en stund där allt det stora får stå tillbaka. Inga avancerade effekter behövs. Bara Miss Li, pianot och en låt som får ta plats.
Tillbaka på huvudscenen fortsätter hitkavalkaden. Småstaddrömmar, Komplicerad, Utan dig, Hälsa Gud och Instruktionsboken är bara några av låtarna som passerar under kvällen. Det är först när de kommer så här tätt som man verkligen inser hur mycket musik hon hunnit släppa genom åren.
Ett av de starkaste ögonblicken kommer under X. Stora delar av den närmast fullsatta Globen sjunger med i orden om att vara värd så mycket mer. Miss Li behöver knappt göra någonting för att få i gång publiken. Hon lyssnar och svarar med ett nöjt ”precis”.
Bandet gör också ett bra jobb. Framför allt fastnar jag för gitarrspelet och några riktigt fina inslag med saxofon. Kören bidrar till att ge låtarna extra tyngd.
Och så finns förstås Miss Lis förmåga att inte ta sig själv på alltför stort allvar.
Under ett klädbyte, som hon genomför ute bland publiken, vägrar dragkedjan samarbeta. Det blir lite trassel innan hon konstaterar att det får gå ändå. Sedan fortsätter konserten som om ingenting hänt.
Mot slutet plockar hon fram några av de äldre låtarna i ett medley. Oh Boy får nytt liv på den mindre scenen och Miss Li hinner både spela piano och headbanga. Det är svårt att tro att hon snart har hållit på i nästan två timmar.
Men kvällen har en överraskning kvar.
Plötsligt dyker Petter upp och tillsammans kör de Lev nu dö sen. Händerna åker upp i luften runt om i Globen och det blir ett riktigt bra avslut på kvällen.
Det som framför allt drar ner helhetsintrycket är ljudet. Vid flera tillfällen blir ljudbilden grötig och vissa detaljer försvinner i mängden. Det är inte något som förstör konserten, men det märks tillräckligt ofta för att bli irriterande. Särskilt synd är det med tanke på hur mycket arbete som lagts på de musikaliska arrangemangen.
På en mindre arena med bättre akustik hade konserten sannolikt kommit betydligt bättre till sin rätt. Här får den påkostade produktionen och den stora låtskatten ibland kämpa mot arenans ljudmässiga begränsningar.
Miss Li själv är det däremot svårt att klaga på. Hon bjuder på en konsert med humor, oväntade infall och en scennärvaro som håller publiken engagerad hela vägen.
Det blir en stark fyra. Inte en perfekt konsert, men en kväll med många minnesvärda ögonblick och en artist som fortfarande verkar ha väldigt roligt på jobbet.
