Fredagen den 18 september samlades publiken på Krapin Paja i Tusby för att uppleva Mariska i en kväll där gränsen mellan uppträdande och berättande suddades ut. Konserten, med namnet Laulan, kirjoitan, satte strålkastaren på Mariskas långa karriär men betonade särskilt hennes insats som låtskrivare för andra artisters repertoar.
Under kvällens gång stod Mariskas uppskattade men ofta mindre uppmärksammade roll som låtskrivare inom den finska pop- och rockscenen i centrum. Många av låtarna hade fått nya arrangemang just för denna konsert, vilket gav publiken möjligheten att höra välkända melodier i ett nytt ljus. Krapin Pajas stämningsfulla miljö skapade ett perfekt ramverk för detta intima och reflekterande program.
Mellan framträdandena läste Mariska ur sin egen dagbok och bjöd på raka och öppna inblickar i den kreativa processen. Dessa berättelser avslöjade inspirationskällor, tillfällen och känslor som påverkat varje låts tillkomst. Under kvällen fick många sånger, tidigare framförda av andra, nu betydelsefulla bakgrunder och nya nyanser genom upphovskvinnans egen tolkning.
Konserten inleddes med en mångsidig repertoar som blandade både välbekanta och oväntade val. På programmet stod bland annat "Tarkasta tämä", "Liikkumain", "Suurempaa" och "Murha". En av kvällens höjdpunkter var "En haluu kuolla tänä yönä", allmänt känd genom Jenni Vartiaisens tolkning, men som nu erhöll en ny betoning och berättardjup i Mariskas framställning. Även "Minä vaan", känd från Pate Mustajärvi, framfördes och illustrerade Mariskas tydliga avtryck på Finlands musikscen.
Mariskas egna produktion gavs även den välförtjänt uppmärksamhet. Egna verk som "Suloinen myrkyn keittäjä", "Liekki" och "Hautaa mut" framfördes. Genom dessa låtar framhävdes Mariskas förmåga att röra sig obehindrat mellan den egna artistidentiteten och arbetet för andra.
Konsertens senare del vidgade de musikaliska vyerna ytterligare. "Isä oli kulkumies", den finska versionen av klassikern "Papa Was a Rollin' Stone", visade Mariskas kompetens som arrangör och hennes förmåga att föra traditioner till en ny publik. Andra uppmärksammade och för finländare välkända låtar som "Junat ja naiset", "Enkeleitä vai petoja" och älskade "Mestaripiirros" framfördes – alla bekanta med andra artister, men denna kväll förenades de via en och samma penna.
Ett särskilt minnesvärt ögonblick var Mariskas framförande av "Tavastia palamaan", skriven för Stam1na. Här framhävdes tyngre musikelement som tillförde konserten ny energi och en mångsidig ton.
Mot slutet bjöds publiken på den nya låten "Ra ra ra" samt en imponerande tolkning av "Kukkurukuu". Vid denna punkt vävdes programmet samman på ett sätt där gränsen mellan eget material och låtar skrivna för andra glatt suddades ut.
Det som gjorde kvällen speciell var berättandet. Genom utdrag ur dagboken tillförde Mariska fördjupade dimensioner och bakgrunder till låtarna, och bjöd in publiken till kärnan av den kreativa processen och de personliga upplevelserna. Denna närhet gjorde att varje framförande blev ett självständigt verk och ett levande dokument över levt liv och upplevda stunder.
Konserten var ingen traditionell samling av hits, utan Laulan, kirjoitan utgjorde ett unikt porträtt av Mariska som låtskrivare och erbjöd en vacker tillbakablick på en över två decennier lång karriär. Gränserna mellan artist och låtskrivare suddades ut och Mariskas signatur i finsk musik framträdde tydligt när sånger, annars framförda av andras röster, återvände för en kväll till sin upphovskvinna.
Som avslutning berättade Mariska att en "vol. 2" är planerad, vilket innebär att den omfattande produktionen får fortsättning också på scen. Detta löfte understryker både bredden av hennes komponerande och berättandets betydelse för låtskrivaren i vår tid.
