De australiska legendarerna har inte varit i Sverige på 27 år, och det märks på den enorma uppslutningen på Debaser. Stället är fullknökat intill bristningsgränsen, och feststämningen går i taket när Warren Ellis och hans bandkamrater kliver in på scenen för att låta sin instrumentala improvisationsrock skölja över oss.
Warren Ellis är mest känd för att spela i Bad Seeds, och Nick Cave själv har sagt att det inte finns någon som matchar Ellis snille, intuition och musicerande. Mannen verkar därtill ha en ocean av inspiration, så det är helt självklart att han fortsätter att skapa och spela musik medan Bad Seeds är i pausläge och Cave värker fram ett nytt album.
Sedan är den skäggige multiinstrumentalisten en upplevelse i sig, framför allt när han spelar. Han hamrar loss på pianot, och vid nåt tillfälle dunkar han vänster fot i det stackars klaveret. I andra låtar smeker han tangenterna som om de vore nykläckta fågelungar.
Men det är fiolen som hans största tillgång. Taglet flyger från stråken och strängarna gnids tills det är som ett tunt spindelnät runt fiolkroppen. Ellis i stora solglasögon och en glittrig Elvis-tröja dansar och sprattlar runt som besatt av en demon, tjuter som en varulv och halsar vin rätt ur flaskan. Men aldrig att han missar en enda ton.
Faktum är att bandet är helt otroligt samspelta, både i äldre låtar som See Above, Sky Below och Indian Love Song, eller i spåren från senaste plattan Love Changes Everything. Det är rent hänförande att uppleva när trion bygger om sitt material i realtid.
Dessutom är Warren Ellis väldigt underhållande i mellansnacken. Det kan handla om att han vill att alla i lokalen ska be en bön till sina avlidna husdjur (Ellis själv har nyligen fått lägga in en av sina fyra katter på djursjukhuset). Sen fortsätter han på samma tema och vill att vi ska locka hit själarna hos Joey Ramone, Nina Simone, Elvis och Bowie. Det är ju ändå Halloween.
Vi får också höra att han varken minns när eller om Dirty Three ens varit i Stockholm, ¨men det går väl att googla¨. När någon skriker 1999, så säger han¨Ahh, 1999. Well, på den tiden var jag hög på alkohol och heroin varje dag så det är nog därför. ¨).
Halvvägs in i konserten tittar han ut på publiken och ser att här är det en hel del äldre fans, och säger då åt oss att vi ska starta band, eftersom det finns alldeles för få seniorband. Vilket ger ett minst sagt positivt gensvar från oss gamlingar.
Dock blir två timmar med renodlad instrumentalmusik i en bastuvarm lokal lite påfrestande; och det blir svårt att hänga med i svängarna mot slutet. Låtarna är heller inte helt lättillgängliga; här finns inga regelrätta hitlåtar eller refränger, utan det mesta bygger på att bandet jammar loss.
Med det sagt är det en omtumlande upplevelse att se genier i arbete, något man alltmer sällan ser i rockvärlden numera. Hoppas bara att bandet återkommer innan det gått ytterligare ett fjärdedels sekel.
