Det är en tung kväll som väntar när Dark Funeral, Dimmu Borgir och Behemoth intar ett knökfullt B-K i Stockholm. För svenska Dark Funeral innebär spelningen dessutom en hemkomst, bara ett dygn innan den långa Europaturnén avslutas i Danmark.
Klockan 19.00 kliver bandet på scenen och drar direkt igång med Unchain My Soul. Med endast en halvtimme till sitt förfogande finns det ingen tid att förlora. Klassikern The Secrets of the Black Arts följer, innan The Arrival of Satan's Empire fortsätter den intensiva inledningen.
Sångaren Heljarmadr passar på att prata med publiken mellan låtarna. Efter en lång turné ute i Europa verkar han glad över att äntligen få tala svenska igen. Med glimten i ögat konstaterar han att publiken nog känner till bandet vid det här laget. Han nämner också att turnén avslutas dagen därpå i Danmark och att han gärna vill ta med sig något från Stockholm.
Tyvärr är ljudbilden inte riktigt på bandets sida. Från sidan av lokalen förvandlas stora delar av musiken till ett kompakt basmuller där gitarrerna knappt går att urskilja. Det är synd, eftersom samspelet mellan de aggressiva riffen och de mörka melodierna är en viktig del av Dark Funerals sound. När jag förflyttar mig längre bak blir ljudet däremot betydligt bättre och musiken får den skärpa som tidigare saknades.
Med Let the Devil In får vi ett av de nyare inslagen i repertoaren, innan Where Shadows Forever Reign avslutar spelningen. Under den sista låten viftas det med en flagga på scenen, ett avslutande visuellt inslag innan bandet lämnar över till kvällens huvudakter.
Trots den fullpackade lokalen infinner sig aldrig riktigt den där totala urladdningen man hade hoppats på. Dark Funeral levererar sina fem låtar med rutin och övertygelse, men spelningen känns mer som ett smakprov än en fullskalig konsertupplevelse.
Det är svårt att komma ifrån att 30 minuter är snålt tilltaget för ett av Sveriges mest etablerade black metal-band. Visst har både Dimmu Borgir och Behemoth omfattande scenproduktioner, men Dark Funeral har tillräckligt med historia och musikalisk tyngd för att förtjäna mer utrymme.
När klockan når 19.30 är det redan över. Det är en stabil insats, men ljudproblemen och det begränsade formatet håller tillbaka helhetsupplevelsen. Dark Funeral gör vad de kan med sin halvtimme, men i Stockholm hade mörkret gärna fått stanna lite längre.
