Om helvetet har en försmak måste den vara misstänkt lik Behemoths spelning på B-K i Stockholm den 29 oktober. Här var det ”Ov Fire and the Void”, med rejäl betoning på Fire, medan ”O Father O Satan O Sun!” snarare kändes som en beskrivning av klimatet än en låttitel. Eldflammorna slog upp från scenen, hettan låg tung över publiken och varje ny salva av pyroteknik fick det att kännas som om någon skruvade upp temperaturen ytterligare. Det var en hetta som fick själva underjorden att framstå som luftkonditionerad. Till och med självaste Satan hade förmodligen bett om lite frisk luft.
Det finns konserter som är bra, konserter som är riktigt jävla bra och så finns det de där kvällarna när man efteråt står genomsvettig, halvt chockad och försöker begripa vad fan man precis har varit med om. Behemoths spelning på B-K tillhör definitivt den sista kategorin.
När mörkret tar över
Redan med öppningsnumret ”Daimonos” står det klart att Behemoth inte tänker ge någon en lugn start. Det är brutalt, skoningslöst och oerhört mäktigt. Bandet kastar sig rakt in i mörkret med en intensitet som känns ända in i benmärgen.
När ”Ora Pro Nobis Lucifer” tar vid växer upplevelsen ytterligare. Adam ”Nergal” Darski är en frontman med en nästan skrämmande auktoritet. Han behöver inte springa runt som en galning för att dominera scenen. Hans närvaro och sätt att styra föreställningen räcker mer än väl.
Allt är genomtänkt och minutiöst koreograferat, men utan att förlora sin råa kraft.
”Thy Becoming Eternal” och titelspåret ”The Shit ov God” visar att bandets nyare material står stadigt bredvid klassikerna. Här finns samma ursinne, mörker och kompromisslösa attityd som alltid har definierat Behemoth.
Brutalitet med kirurgisk precision
När ”Conquer All” exploderar ur högtalarna är det svårt att inte ryckas med. Riffen hugger, trummorna attackerar och hela framförandet känns som en musikalisk krigsförklaring.
Under ”Blow Your Trumpets Gabriel” når den närmast religiösa – eller snarare antireligiösa – stämningen nya höjder. Pyrotekniken och ljussättningen förstärker musiken till ett storslaget skådespel där varje detalj tycks ha sin givna plats.
Samtidigt är det imponerande hur väl bandet håller ihop allt. Inferno bakom trummorna är en fullständig maskin. Tillsammans med Orion på bas och Seth på gitarr skapar han en närmast ogenomtränglig vägg av ljud, där precisionen aldrig offras för intensiteten.
”I, Scvlptor” och ”Ov Fire and the Void” fortsätter manglingen, med den sistnämnda som en av kvällens verkliga höjdpunkter. Det är en sak att spela extrem metal med sådan hastighet och tyngd. Att dessutom göra det med den här kontrollen är någonting helt annat.
En stund av mörk magi
Mitt i all aggression finns också utrymme för andra nyanser. ”To Drown the Svn in Wine” följs av ”Bartzabel”, där Behemoth visar sin förmåga att skapa en nästan hypnotisk atmosfär.
Här handlar det inte om att spela snabbast eller tyngst, utan om att bygga en stämning som kryper under huden. Den ceremoniella känslan ger konserten en välbehövlig dynamik och visar hur mycket mer bandet har att erbjuda än ren musikalisk brutalitet.
En satanisk allians
När Shagrath från Dimmu Borgir ansluter för Venom-klassikern ”In League With Satan” blir det ett av kvällens mest minnesvärda ögonblick.
Två av extremmetalvärldens mest karismatiska frontfigurer på samma scen, förenade i en hyllning till ett av genrens mest inflytelserika band. Det är rått, högljutt och precis så underbart respektlöst som det ska vara.
Därefter avslutar ”Chant for Eschaton 2000” det ordinarie setet med ett vansinnigt driv. En klassiker som fortfarande levererar med full kraft och visar varför Behemoth har en så självklar plats i extremmetalens toppskikt.
Den sista ritualen
Som extranummer kommer ”O Father O Satan O Sun!”, och det är svårt att tänka sig ett bättre avslut.
Låtens monumentala uppbyggnad och apokalyptiska tyngd förvandlar de sista minuterna till en mäktig ritual. Här får Behemoths teatrala uttryck och musikaliska skicklighet mötas i ett avslut som är lika storslaget som det är överväldigande.
När de sista tonerna klingar ut återstår bara känslan av total utmattning och ren eufori.
Slutsats – totalt jävla magiskt
Behemoth på B-K den 29 oktober var en uppvisning i hur extrem metal ska levereras live. Tretton låtar, en kompromisslös scennärvaro och en produktion där varje effekt hade ett syfte.
Det finns gott om band som spelar snabbt och tungt, och det finns många som försöker förstärka sin musik med stora scenproduktioner. Men väldigt få lyckas förena musikalisk precision, teatralisk dramatik och rå energi med samma självklara auktoritet som Behemoth.
Här fanns ingen utfyllnad, inga onödiga transportsträckor och absolut inget halvhjärtat. Bara ett band på toppen av sin förmåga som gav Stockholm en kväll att minnas.
Fullständigt, makalöst, sataniskt jävla bra.
