Audrey Nuna levererar ett kraftfullt framträdande på Gröna Lund trots gles publik

Den amerikanska rapparen och R&B-artisten Audrey Nuna har på kort tid etablerat sig som ett av de mest spännande namnen inom alternativ hiphop och R&B. Med närmare 26 miljoner månatliga lyssnare på Spotify och en medverkan på "Golden" från Netflix-filmen KPop Demon Hunters har hon nått en publik som få nya artister kan mäta sig med. Låten har passerat 1,8 miljarder spelningar enbart på Spotify och fick ytterligare spridning när David Guetta släppte en officiell remix.

På tisdagskvällen var det dags för hennes allra första spelning i Sverige när hon intog Gröna Lunds Stora Scen.

Det är ovanligt glest framför scenen. Visst hänger mörka moln över Stockholm under kvällen, men regnet kommer aldrig. Om det var väderprognosen eller något helt annat som höll folk hemma går bara att spekulera i. Oavsett anledning känns det märkligt att en artist med ett så stort internationellt genomslag spelar inför en så liten publik.

Det verkar däremot inte påverka Audrey Nuna nämnvärt.

Tidigt under spelningen berättar hon att det här är hennes första konsert i Sverige. Hon har dessutom redan hunnit upptäcka Gröna Lund innan det var dags att kliva upp på scenen. Flera av parkens karuseller har hunnits med under dagen, men en sticker ut.

– It was insane!

Kommentaren om berg- och dalbanan Insane blir ett av kvällens få längre mellansnack, men räcker för att skapa en personlig kontakt med publiken.

Kvällens setlist bjuder på ett bra tvärsnitt av hennes katalog. "Comic Sans" och "Mine" sätter tidigt tonen med tunga beats och ett imponerande flow. "Lock It", "Baby Blues" och "Cellulite" visar sedan hur naturligt hon växlar mellan aggressiva rapverser och melodiska partier. Det känns aldrig som att hon försöker passa in i ett visst fack – Audrey Nuna har hittat sitt eget uttryck och håller fast vid det.

Även hennes scenspråk sticker ut. Audrey Nuna rör sig på ett sätt som känns helt hennes eget. Rörelserna är ryckiga, intensiva och oförutsägbara, nästan som att kroppen följer musiken snarare än någon inövad koreografi. Det ser ibland nästan slumpmässigt ut, men blir snabbt en naturlig del av hennes uttryck och förstärker den råa energi som präglar hela spelningen.

Till en början känns publiken något avvaktande, men Audrey Nuna ger sig aldrig. Sakta men säkert växer responsen och när händer börjar klappa i takt med musiken stannar hon upp för att tacka dem som följer med. Det är en liten detalj, men den visar hur mycket hon uppskattar de människor som faktiskt tagit sig till Gröna Lund.

En av kvällens finaste stunder kommer precis innan "Baby OG". Audrey Nuna kliver ner i diket framför scenen och möter publiken på nära håll. Hon tackar gång på gång de som står längst fram, ställer upp på selfies och tar sig tid att hälsa på flera av de yngre fansen. För några minuter suddas gränsen mellan artist och publik ut helt innan hon kliver tillbaka upp på scenen och drar igång "Baby OG".

Därifrån fortsätter konserten med samma intensitet. Audrey Nuna låter aldrig det glesa publikområdet påverka sin energi. Tvärtom känns det som att hon ger ännu lite mer till de människor som faktiskt valt att stå kvar framför scenen.

Efter totalt 56 minuter avslutas konserten med "Superhuman". Men det känns inte riktigt som att publiken är redo att säga hej då. Ropen på ett extranummer hörs direkt och flera verkar hoppas på att få höra en av hennes största låtar, "Golden". Den kommer dock aldrig.

Istället är det gitarristen som ensam kommer tillbaka ut på scenen och delar ut några plektrum till publiken innan scenen till slut står tom. Det blir kvällens sista lilla gest mot de trogna fans som stannat kvar hela spelningen.

Det lämnar en liten känsla av att något saknades. Inte för att konserten i sig gjorde det – Audrey Nuna bjöd på ett unikt scenspråk, stark närvaro och en genuin uppskattning för publiken – utan för att "Golden", låten som just nu spelas världen över, kändes som den självklara avslutningen som aldrig kom.

Samtidigt är det svårt att lämna Gröna Lund med något annat än ett positivt intryck. Audrey Nuna lät aldrig publikantalet påverka sin prestation. Hon gav allt från första till sista låten och såg till att de som faktiskt stod framför scenen fick en spelning som kändes både personlig och äkta.

Om den här spelningen visade något, så är det att Audrey Nuna är redo för en betydligt större svensk publik. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan hon är tillbaka – då förtjänar hon betydligt fler människor framför scenen.