Molotov förvandlade Cirkus till en kokande fest

När Molotov äntrade scenen på Cirkus var lokalen redan fylld av förväntan och sorl. Många i publiken verkade ha en spanskspråkig bakgrund, men bandets universella energi överbryggade effektivt varje språkbarriär. Musiken, laddad med rytmer och smittande melodier, drog med sig alla i den tätt packade salen och förvandlade upplevelsen till något mer än bara textförståelse.

Det märktes tydligt att Molotovs låtar betydde mycket för publiken – redan vid bandets entré genljöd känslan av igenkänning och lycka. Den första nerven byttes snabbt ut mot ett gemensamt engagemang; sång, dans och hoppande fyllde rummet när bandet satte igång. Kontakten mellan scen och publik var omedelbar och påtaglig.

Bland konsertens höjdpunkter fanns explosiva versioner av publikfavoriter som ”Frijolero” och ”Gimme tha Power”, vilka utlöste enorma ovationer och allsång. Musiken var stundtals så intensiv att den överröstade sången, men det hindrade inte publiken – engagemanget växte snarare, där besökarna sjöng med och mötte bandets energi på samma nivå.

Att en moshpit plötsligt bildades mitt i Cirkus kändes oväntat, men samtidigt helt naturligt med tanke på Molotovs råa och rebelliska uttryck. Gruppens vilja att belysa sociala orättvisor och ge röst åt underrepresenterade speglades tydligt i publikens gemensamma rörelser.

En av de saker som höll kvällen levande var bandets ständiga skifte av roller och instrument. Trummisen Randy Ebright tog plats vid mikrofonen, medan gitarristen Álvaro ”El Alemán” och basisten Miky Huidobro turades om vid trummorna. Förutom Paco Ayala visade samtliga spelglädje och skicklighet genom att byta funktion under kvällen – ett tydligt tecken på Molotovs kollektiva talang och flexibla scenpersona.

Molotovs live-sound blev extra kraftfullt tack vare den gemensamma tonbottnen från Miky Huidobros ikoniska gula Fender-bas och Ayala, vilket gav konserten större tyngd. Denna dubbelbas satte sin prägel direkt och publiken svarade med att höja energin i lokalen ytterligare, något som skapade en tydlig energiåterkoppling mellan scen och salong från början till slut.

Samspelet mellan band och publik var kvällen igenom lekfullt och ömsesidigt. Publiken skanderade låtönskemål, och när extranumret närmade sig hördes ropen på ”Puto” överallt. Molotov infriade önskningen: konserten avslutades med denna anthem – och förvandlade publikhavet till ett sista lyckorus.

När de sista tonerna ebbat ut och publiken strömmade ut i natten infann sig en talande kontrast mellan det glödande kaoset inomhus och den lugna färden hem över Stockholm med färjan. Konsertens hetta dröjde sig kvar, både i kropp och sinne hos alla som närvarat.