Nostalgi och arv driver De La Souls tidlösa dragningskraft

Hög nostalgifaktor räddar hiphoppionjärerna

Under senare delen av 80-talet handlade hiphop ganska mycket om social orättvisa och kriminalitet, där texterna framfördes över tunga, monotona beats. Inte var det ovanligt med tjafs mellan olika falanger som ibland övergick i våldsamheter.

Men sen kom De La Soul med sitt hoppfulla och färgglada Native Tounges-koncept. Tillsammans med band som Jungle Brothers och A Tribe Called Quest visade man upp en mer positiv sida av genren. Låtarna byggde mycket på finurliga samplingar, smittsamma melodier och texter som skulle lyfta det afroamerikanska samhället. En community som satte samhörighet före fientlighet.

Med det banbrytande albumet 3 Feet High And Rising (1989) och uppföljaren De La Soul Is Dead (1991) blev trion från Long Island flaggskeppet i rörelsen, och firade triumfer de haft svårt att återskapa sedan dess. Dessutom drabbades bandet av en tragedi 2023 när Trugoy the Dove avled av en hjärtattack. Posdnuos och Maseo har dock ihärdigt kört på, och har de senare åren gjort ett karriärskliv tack vare flera samarbeten med Gorillaz.

När duon ställer sig på scenen på Rosendals lummiga festivalområde är det med en väldigt sparsmakad och traditionell hiphopshow. Maseo står bakom skivspelarna, medan Pos glatt kliver fram och tillbaka över scenen, ofta med ett stort inbjudande leende.

Dessvärre är scenen alldeles för stor och showen för torftig för att konserten ska lyfta över medelmåttig. Visst kör de till glädje för de många 90-talsnostalgikerna på plats flera av sina gamla hits, och veteranernas energi kan man inte klaga på. Tacksamt nog ligger tyngdpunkten på 3 Feet High-plattan och det blir bara korta versioner av ett par låtar från senaste albumet Cabin In The Sky. De vet uppenbarligen vad en festivalpublik vill ha, och levererar därefter. Gott så.

Men det blir helt enkelt lite statiskt i längden med två åldrade rappare utan nån scenshow att tala om. Istället står man och funderar varför Posdnuos envisas med att greppa sig i skrevet stup i kvarten. Inte riktigt det som borde vara det mest minnesvärda från en konsert.