David Byrne på Rosendal: En jublande mästerklass i musikalisk konst

Redan 1983 – med turnén i samband med albumet Speaking In Tongues och den påföljande konsertfilmen Stop Making Sense – så visade Talking Heads frontfigur att han både hade viljan och konstnärligheten att sätta upp en helt nyskapande form av musikupplevelse. Långsamt byggs scenen upp under konsertens gång, fler och fler musiker tar plats, David Byrne dansar i sin överdimensionerade kostym, tills allt exploderar i eufori mot slutet då ett fullskaligt band lägger i sista växeln.

När David Byrne 2018 släppte sitt sjunde soloalbum American Utopia och gjorde en världsturné (som likt Speaking In Tounges-sejouren aldrig nådde svenska breddgrader), så var scenbygget borta. Istället rörde sig tiotalet musiker runt på scenen med sina instrument, i en lika tajt som innovativt koreograferad iscensättning. Det liknade ingenting annat, och publikresponsen var överväldigande under den konsert jag bevistade i Italien samma sommar.

När David Byrne åtta år senare ger sig ut på en omfattande världsturné med sitt senaste album Who Is The Sky? är tack och lov Sverige och Stockholm inbjudna till hans sagolika värld. Konceptet är snarlikt, med dussinet blåklädda musiker, sångare och dansare som obegripligt sömlöst cirkulerar runt och kring varandra, utan att för en sekund tappa takten eller framåtrörelsen.

På skärmar rullar finurliga videos och animationer, eller vackra naturscener som ackompanjerar texterna. Hur länge bandet repat för att förverkliga detta konstnärliga uttryck är omöjligt att greppa. Så snyggt, komplext och samtidigt befriande och roligt.

Och däri ligger den främsta charmen. Man blir så lycklig av att om än för blott 90 minuter få ynnesten att befinna sig i David Byrnes värld. Det spelar mindre roll om den ständigt unge 74-åringen framför mer okända låtar från sina soloplattor eller brottarhits som Psycho Killer, Once In A Lifetime eller Life During Wartime. Bandet utstrålar en sådan formidabel spelglädje att man måste ha ett Tengil-hjärta av sten för att inte dras med i saligheten.

När hela scenen badar i brandgult ljus, samtidigt som bandet och publiken i symbios exploderar i finalnumret Burning Down The House står ingen still. Alla ler fånigt och fuldansar obekymrat, och alla problem i vardagen, politiken och ekonomin är fullkomligt bortglömda. Vi är alla en och vår tid är nu och här. David Byrne gör helt enkelt världen till ett lite bättre ställe genom musik, dans och samhörighet. Hur många andra lyckas med det?