Biohazard gör Gröna Lund till ett enda stort moshpit

I början av 1990-talet snurrade två album oftare än några andra hemma hos mig – Lights... Camera... Revolution! med Suicidal Tendencies och Urban Discipline med Biohazard. Två skivor som kom att forma min musiksmak och som fortfarande har en självklar plats i skivsamlingen.

1993 fick jag äntligen se Suicidal Tendencies när de öppnade för Metallica på Stockholm Stadion. Biohazard däremot blev bandet som aldrig riktigt blev av. Turnéer missades, tillfällen gick förlorade och åren passerade. När de nu, drygt 35 år senare, kliver upp på Gröna Lunds lilla scen är det därför inte bara ännu en konsert – det är ett möte jag har väntat större delen av mitt liv på.

Sedan starten i Brooklyn 1987 har Biohazard varit ett av hardcore- och crossovergenrens mest inflytelserika band. Med album som Urban Discipline, State of the World Address och Mata Leão skapade de ett eget uttryck där hardcore, thrash metal, rap och groove möttes långt innan genremixar blev en självklarhet. Nu står originaluppställningen åter tillsammans – Billy Graziadei, Evan Seinfeld, Bobby Hambel och Danny Schuler – och det märks direkt att kemin fortfarande är intakt.

Redan innan bandet visar sig börjar publiken jubla när högtalarna fylls av "Gonna Fly Now", det klassiska temat från Rocky. Ett lika självklart som genialt intro för ett Brooklyn-band vars musik alltid har handlat om kamp, gemenskap och att resa sig igen.

När låten tonar ut rusar de inte direkt till sina instrument. I stället går samtliga fram till kravallstaketet, skakar händer med fansen och tackar publiken för att de har kommit. Det är en enkel gest, men också ett tydligt bevis på att Biohazard aldrig har byggt någon mur mellan scen och publik. Här finns inga rockstjärnefasoner – bara fyra musiker som verkar genuint glada över att få stå tillsammans igen.

Mitt i allt får Bobby Hambel syn på en ung kille längst fram.

– How old are you?

– Thirteen.

Bobby ler brett innan han svarar:

– You are the future!

Det är bara några sekunder långt, men säger mycket om bandet. Bakom den hårda ytan finns fortfarande samma gemenskap som hardcore alltid har byggt på. Den 13-årige publikfavoriten syns dessutom på bilden nedanför recensionen (längst till höger), ett ögonblick som fångar precis den känsla Biohazard lyckades skapa redan innan den första låten hade dragit igång.

Sedan exploderar Gröna Lund.

De inledande tonerna till "Urban Discipline" räcker för att sätta tonen för kvällen. Publiken svarar direkt med höjda nävar, öronbedövande allsång och en moshpit som öppnar sig framför scenen nästan omedelbart.

Det som gör störst intryck är att den sedan aldrig riktigt försvinner.

Från första låten till den sista fortsätter samma moshpit att leva sitt eget liv. Den böljar fram och tillbaka, ibland större, ibland mindre, men energin dör aldrig ut. Framför scenen råder ett konstant organiserat kaos medan resten av publiken sjunger med i refrängerna och pumpar nävarna i luften.

På scen är energin minst lika hög.

Billy Graziadei och Evan Seinfeld driver konserten tillsammans med en smittsam spelglädje. De korsar scenen gång på gång, eggar publiken och verkar ha lika roligt som fansen framför kravallstaketet. Bobby Hambel matar riff med samma pondus som när låtarna en gång skrevs, medan Danny Schuler levererar ett trumspel som håller ihop allt med en närmast obeveklig kraft.

Det mest imponerande är inte hur tajt de spelar, utan hur mycket energi de fortfarande besitter. Under en timmes spelning är de nästan konstant i rörelse. De springer, hoppar, headbangar och eldar på publiken från första till sista minut.

Jag är ganska säker på att de hinner hoppa fler gånger under den här timmen än vad jag har gjort under hela mitt liv.

"Shades of Grey" och "Wrong Side of the Tracks" följer i snabb takt och intensiteten bara ökar. Biohazard spelar inte som ett band som återförenats för att rida på gamla meriter. Tvärtom känns de hungrigare än många band som är hälften så gamla.

Sedan kommer kvällens mest spektakulära ögonblick.

Plötsligt kliver Billy Graziadei rakt ut på publikens axlar. Med gitarren fortfarande hängande över axeln fortsätter han spela som om det vore det mest naturliga i världen. Publiken bär honom genom folkhavet medan han håller balansen och inte missar en enda ton. Samtidigt fortsätter resten av bandet obekymrat att mata på från scenen.

Det är ett sådant där ögonblick som inte går att planera. Det bara händer – och när det händer känns det fullständigt självklart. Avståndet mellan band och publik suddas ut totalt, precis som Biohazard alltid har stått för.

Billy Graziadeis tur ute på publikens axlar blir långt ifrån den enda höjdpunkten. Biohazard fortsätter att mata på med samma intensitet, och den moshpit som öppnade sig redan under de första låtarna är fortfarande i full gång. Den blir en lika självklar del av konserten som bandet själva och håller sig levande från första till sista låten.

Samspelet mellan Billy Graziadei och Evan Seinfeld är en stor anledning till att spelningen aldrig tappar fart. De turas om att ta kommandot, driver på varandra och publiken med samma intensitet, samtidigt som de ständigt rör sig över scenen. Trots att de spelat tillsammans i decennier känns det inte inövat eller rutinmässigt – snarare som fyra gamla vänner som fortfarande älskar att stå på scen tillsammans.

Mitt under konserten uppmanar Billy publiken att ta fram mobiltelefonerna.

"Light them up like fucking stars!"

Hundratals lampor tänds framför scenen. Den ljusa sommarkvällen gör att effekten inte blir riktigt lika mäktig som den hade varit efter mörkrets inbrott, men publiken hakar ändå på direkt och visar ännu en gång hur stark kontakten mellan band och publik är.

Lite senare tittar Evan Seinfeld ut över publikhavet och ställer en enkel fråga:

"How many have seen Biohazard before?"

En stor majoritet av publiken räcker upp handen.

Det säger en hel del om vilka som står framför scenen den här kvällen. Många har följt Biohazard sedan 1990-talet och kan varenda textrad utantill. För många handlar spelningen inte bara om att se ett band – den handlar om att återuppleva en viktig del av ungdomstiden.

När "Punishment" drar igång exploderar allsången. Tusentals röster fyller Gröna Lund och överröstar stundtals bandet. "Hold My Own" håller intensiteten på absolut max, innan "Victory" sätter punkt för en spelning där energin aldrig tillåts sjunka.

Det mest imponerande är kanske att Biohazard aldrig känns som ett band som lever på sitt förflutna. Visst finns nostalgin där – det går inte att komma ifrån när originaluppställningen står tillsammans på scen igen – men det är inte den som bär konserten. Det gör spelglädjen, närvaron och viljan att ge publiken allt de har, precis som de gjorde för över tre decennier sedan.

När de lämnar scenen är applåderna långa och välförtjänta.

Men kvällen är inte riktigt över för min del.

På väg därifrån stöter jag helt oväntat på en barndomsvän som jag inte träffat på många år. Vi växte upp med samma musik, stod på spelningar tillsammans och delade många av de band som formade oss. Att springa på honom just den här kvällen, direkt efter att jag äntligen fått se Biohazard live, känns nästan symboliskt.

På något sätt knyts cirkeln ihop.

Det började med två skivor som gick varma hemma i stereon i början av 1990-talet. Trettiofem år senare står jag på Gröna Lund och får äntligen uppleva det band som så länge bara funnits på skivspelaren.

Efter att ha bevakat otaliga konserter på Gröna Lund genom åren trodde jag att det skulle bli svårt att toppa vissa spelningar.

Men Biohazard lyckas.

Vissa konserter lever upp till förväntningarna. Andra överträffar dem.

Efter 35 års väntan fick jag äntligen se Biohazard live – och de levererade en spelning som inte bara motsvarade mina förväntningar, utan blev den starkaste konsertupplevelsen jag hittills har haft på Gröna Lund.

Ibland är en lång väntan faktiskt värd varenda år.