alt blk era triumferar på scenen på Gröna Lund

Det finns konserter där publiken lyfter bandet. Och så finns det konserter där bandet vägrar låta en gles publik stå i vägen för en minnesvärd spelning. För alt blk era blev det den senare varianten.

Trots en beklagligt gles publik på Gröna Lunds Lilla Scen levererade den brittiska duon ett framträdande fyllt av energi, attityd och kompromisslös scennärvaro. Det var ännu en av sommarens spelningar där antalet besökare inte alls speglade kvaliteten på det som utspelade sig på scenen.

alt blk era, bestående av systrarna Nyrobi och Chaya Beckett-Messam, har på kort tid etablerat sig som ett av Storbritanniens mest spännande alternativa band. Med en explosiv mix av alternativ rock, nu metal, punk, grime och elektroniska influenser har de skapat ett eget uttryck som känns både modernt och orädd. Att de gjort sig ett namn som ett starkt liveband blev tydligt redan från första minuten.

Redan under öppningslåten Our World stod det klart att publikstorleken inte skulle påverka kvällens insats. Tvärtom kastade sig duon in i spelningen med en intensitet som hade passat en betydligt större publik. Nyrobi dominerade scenen med sin karismatiska utstrålning medan Chaya drev låtarna framåt bakom trummorna med kraft och precision.

Setet bjöd på en väl avvägd blandning av aggressiva urladdningar och mer melodiska stunder. My Drummer’s GF, Silhouettes in the Mirror och Come Fight Me For It satte tidigt ribban med sin råa energi, medan Lost in the Back of My Mind och Straight to Heart visade att bandet också behärskar ett mer dynamiskt uttryck. Rollercoaster och Hunt You Down skruvade upp tempot ytterligare och visade varför alt blk era snabbt blivit ett namn att hålla ögonen på.

Trots den glesa publiken lyckas alt blk era metodiskt bygga upp stämningen. En handfull fans längst fram håller energin uppe med återkommande headbangande under de tyngsta partierna, och ju längre konserten lider desto fler händer letar sig upp i luften. Samtidigt fylls det sakta men säkert på med fler besökare framför scenen.

När det sedan är dags för Upstairs Neighbours känns det som att bandet äntligen har fått publiken precis dit de vill. “Ni som har sett oss live tidigare vet vad som kommer hända nu”, säger Nyrobi innan hon uppmanar hela publiken att sätta sig ner på huk. Alla följer instruktionen. Efter en lång uppbyggnad kommer signalen, och hela publiken kastar sig upp i ett gemensamt hopp. Det blir kvällens stora klimax och ett ögonblick som visar exakt varför alt blk era är ett band som ska upplevas live. På bara några låtar har de förvandlat en försiktig och gles publik till en publik som hoppar i takt med musiken och ger bandet den respons de förtjänar.

Energin håller i sig under I’m Normally Like This. Nyrobi kliver fram till scenkanten och leder publiken genom ett klassiskt call-and-response. Hon sjunger “I don’t give a damn if you like it!” och publiken svarar unisont med “I’m normally like this!”. Den tidigare försiktiga publiken tvekar inte längre. Händerna är uppe i luften, rösterna blir allt starkare och det blir ännu ett bevis på hur alt blk era, låt för låt, vunnit över publiken och skapat den stämning de förtjänade.

Lite senare under spelningen uppmanar Nyrobi publiken att komma närmare scenen. Det behövs ingen lång övertalning – de som tidigare stått utspridda kliver fram och fyller området framför scenen. Avståndet mellan band och publik försvinner nästan helt, och det känns som en naturlig fortsättning på den resa konserten gjort från en trevande start till en spelning där publiken sjunger, hoppar och lever sig in i varje låt.

Ljudbilden håller genomgående en bra nivå och låter bandets många influenser komma till sin rätt. De tunga gitarrerna, elektroniska detaljerna och de rapinfluerade partierna vävs samman till ett ljudlandskap som känns både modernt och organiskt. Samtidigt finns det en råhet i framförandet som gör att konserten aldrig känns tillrättalagd.

Det enda som egentligen saknades under kvällen var fler människor framför scenen från start. Samtidigt visade alt blk era att ett riktigt bra liveband inte låter sig påverkas av publikstorleken. De spelade med samma intensitet som om området varit fullsatt, och när konserten var över var det svårt att inte känna att de faktiskt hade förvandlat en avvaktande publik till en engagerad skara som sjöng, hoppade och gav tillbaka den energi bandet bjudit på under hela kvällen.

Det här var kanske inte Gröna Lunds mest välbesökta spelning – men utan tvekan en av de mest energifyllda.