Kallsup: “Det måste brännas och skava lite”

För de som ännu inte har upptäckt er: vilka är Kallsup, och hur skulle ni själva beskriva bandet?

Edwin: Som en sårskorpa som är skön att klia på.
Carl: Vi nära vänner som tycker om att spela och skriva låtar tillsammans. Mycket reverb, dist och ångest.
Eline: Vi är ett Örebrobaserat band men ingen i bandet är från Örebro.

Om ni skulle sammanfatta Kallsup för någon som aldrig hört er tidigare – vilka tre ord skulle ni välja?

Edwin: Desperat, hoppfullt, modigt..får vi säga tre var eller måste vi enas?
Eline: Mangel, nostalgi och tonårshopp.

Ni är sex personer i bandet. Hur hittade ni varandra, och när kände ni att “det här är Kallsup”?

Edwin: Jag skickade ut en annons i en en sån lokalbands-facebookgrupp. Jag törstade efter coola människor som spelade musik i den här stan. Genom bruset av metal- och coverband fann min annons Carl och Uffe. Vi tre blev kompisar med Elin när vi såg henne med en cool skinnjacka i Skytteparken. Vi hittade Eline genom en tinderannons. Eline kände Joakim. Allt kan verka ganska slumpartat men det finns inte många parallella universum där vi inte finner varandra på ett sätt eller annat.
Eline: Hmm vet inte om vi kände varann, jag och Jocke? Vi hade setts på Gyllene hörnan en gång innan han åkte till Brasilien och sen såg vi igen på Musikhögskolan och då frågade han om vi behövde en trummis till shoegazandet. Tyvärr var det inte aktuellt då men senare när det väl blev det så dök han upp i mitt minne!

Ni har precis släppt er nya singeln ”Kino”. Vad kan ni berätta om låten?

Edwin: Tror den har ganska bra livslängd. Känns outtröttbar och rolig att spela live.
Eline: texten är skriven utifrån tankar och känslor kring att vara uppväxt på en plats och sedan många år därefter ta sig till just den platsen för att uppleva nostalgi men där står bara tomma hus som gapar efter en. Att bli äldre och tappa lite av den där jävlaranamma-känslan som man hade förr. Att nu längta hem till något som inte alls är som förut.

Varför blev just ”Kino” första smakprovet från det kommande albumet ”Alldeles för nära”?

Carl: Vi kände nog rätt tidigt att det skulle kunna vara en singel. Pulsen och stämningen var där.. tematik med musikvideo.. Det klickade i.
Edwin: Ja, så cinematisk med den popcorndoftande introsynthen. För mig är Kino nog den bästa representanten för skivan.

Låten beskrivs som snabb, direkt och gitarrslingrande. Hur föddes den – kom den ur ett riff, en textidé eller något helt annat?

Edwin: Det började med att Uffe skickade en demo på gitarrslingan tillsammans med ackorden i vår gruppchatt, varpå vi satte ihop den tillsammans nästa rep. Vi hittade ackord för refrängen, Eline hittade en schysst hookig melodi väldigt fort och det var det. Den var lite klurig att få till men också jäkligt rolig, så det gick rätt fort ändå. Det som tog längst tid var att bestämma hur den skulle sluta — vi hade två olika outron som vi velade mellan. Vi var precis på väg att gå ut och spela biljard om saken när vi hittade en tredje väg, som är det ni hör på skivan, nån slags kompromiss. Kino var den sista låten vi skrev för skivan faktiskt. Vi hade en struktur för 8-9 låtar och funderade väl lite på om man behövde en till till skivan innan vi skulle in i studion när Uffe kom med den här och så fort vi satte ihop den kändes den som något slags ledmotiv för hela skivan.
Eline: precis! Sångmelodin kunde jag inte låta bli från att hänga med i den snabba gitarrmelodin, det skulle vara något som kunde haka i den samtidigt ha något som var eget. Ibland behöver jag hjälp av resten av bandet för att inte skrota melodier som jag får upp snabbt, jag blir väldigt självkritisk och tänker att jag behöver fila mer på den.

Hur skiljer sig ”Kino” från det ni gjort tidigare?

Carl: Den är nog lite speciell. Snabbare än våra andra låtar. Lite rakare känsla. Synthen har en viss ‘’svajarms-effekt’’ som gör att den rör sig i ljudbilden, man kanske annars är van att en gitarr gör det. Det blir kul.
Eline: Ja, men ändå låter det som vi! Den har rolig form och lite värmländsk svengelska i sig.

I höst släpper ni albumet ”Alldeles för nära”. Vad kan ni avslöja om skivan redan nu?

Edwin: Den är bra. Vi rockar lagom.
Eline: Den är en gott och blandat-påse! Den har något för alla!

Albumtiteln låter både intim och lite obekväm. Vad betyder ”Alldeles för nära” för er?

Edwin: Det ÄR intimt och obekvämt. Det är att passera gränser och få syn på det först efteråt. Den hägring som är vacker på håll kan fucka dig när du kommer nära.
Eline: ja, håller med, Edwin! Och att den flörtar både med en textrad från en av låtarna i det här albumet men också från det förra albumet.

Hur har ni utvecklats sedan debutalbumet ”En sista räddning”?

Eline: Nu har vi jobbat mer under en tidsram, det första albumet har successivt arbetats fram under flera år.
Edwin: Vi har lyssnat på dom förfriskade som skriker ”spela snabbare” på våra konserter.

Har arbetet med det nya albumet varit mer självklart, svårare eller bara annorlunda jämfört med debuten?

Uffe: Annorlunda på många vis. Debutskivan hade låtar (Blå, Stilla havet bl.a.) som vi haft i pipelinen sedan vi typ startade bandet för snart 6 år sen. En blandning av gammalt och nytt. På den här skivan så är det typ bara nya låtar, skrivna av nutida sinnen! På många vis så är det ju läskigt och svårt att göra en skiva 2, men samtidigt så har vi ju som grupp utvecklats väldigt mycket.

Hur ser en typisk låtskrivarprocess ut i Kallsup?

Uffe: För det mesta så kommer någon med en melodi eller ackordföljd som vi sen jobbar ihop tillsammans, och då blir det väldigt jammigt. Det har hänt någon gång att en person kommit med en i princip färdig låt som vi bara jammar igenom, och det har fungerat bra det med. Men vi gillar jammet.
Edwin: Ja, vi gillar verkligen jammet. De så kallade ”färdiga” låtarna brukar ändå ha en hel del svängrum att utforska i repan. Det som är säkert är att alla satt sin prägel på låten innan den är klar

När känner ni att en låt verkligen har blivit en Kallsup-låt?

Uffe: Det varierar nog. Många låtar har vi ju typ skrivit klart och sen insett att det är alldeles för poppigt. Och då är låten oftast klar när vi dragit ner poppen en gnutta och bytt ut det mot något annat. Ibland så är det tvärtom.
Eline: håller med!

Hur viktigt är det för er att låtarna känns levande och lite råa, snarare än för polerade?

Uffe: Superviktigt. Kanske det viktigaste? Känns som att det är något som återspeglas i allt vi rör som band, inte bara musiken.
Edwin: Verkligen! Vi ogillar allt som är för rent och snyggt och slätt. Det måste brännas och skava lite.

2025 verkar ha varit ett intensivt år för er med spelningar i bland annat Örebro, Stockholm och på ett utsålt Slaktkyrkan som förband till Svart Ridå. Vad tar ni med er från det året?

Uffe: Framförallt så tar vi med oss många nya vänner! Svart Ridå och Agent Blå är band som vi spenderat extra mycket tid med och som har varit fantastiskt. I allmänhet så tar vi nog med oss mycket energi in i 2026. Vi har nog blivit en mycket starkare grupp tillsammans också, en stabil enhet.
Edwin: Man ska inte förringa att vi levde i en buss ner till Tyskland och tillbaka i 10 dagar när man summerar 2025!! Det vi tar med oss från året är nog dock att det går att göra det här. Det går att släppa en skiva, det går att sälja fysiska skivor, det går att spela inför folk, både i Sverige och utomlands.

Vad händer med Kallsups låtar när de möter publik?

Carl: Det folk säger är att det är ett hårdare sound på scen. Mer mangel och energi som ju såklart inte upplevs annat än live. Eline headbangar så hon får ont i nacken.
Edwin: Livedebuten är konfirmationsceremonin. Men för oss mer än för låten, är vi bra nog för att göra den här rättvisa?

Vad är den största skillnaden mellan Kallsup i studion och Kallsup på scen?

Edwin: Att allt kan gå åt helvete live
Eline: Hmm, känslan! Visst att det känns tryggt att vi har jobbat fram en låt som sedan vi ska ta vidare in till studion men jag får sådana kickar när jag möter publiken. Jag tar verkligen med mig publikens energi när jag står på scenen och vill ge dom en riktigt bra upplevelse! Sen vill jag också visa att jag har så jäkla kul på scenen med mina vänner.
Joakim: live är det viktigaste för att det är det, känner jag, är det som leder till kallsups ljud och identitet. Musiken lever själv, vilket är det som ska få hända live.

Vad är styrkan med att vara ett sexmannaband?

Carl: Vårt sound bygger mycket på det.. framförallt är det en styrka live.
Edwin: Man har ofta en ursäkt att tacka nej till grejer man ändå inte vill göra. Sorry, vi kan inte spela på det där, tre av sex är bortresta.
Carl: Var det Bob Hund som pratade om absolut demokrati? Att alla beslut är långsamma och att ingen helt får sin vilja igenom.
Uffe: Hahah, ja. Typ att den demokratiska processen är klar när ingen är nöjd.

Vem i bandet brukar komma med de mest oväntade idéerna?

Edwin: Mest typ Eline och Jocke men de är oftast så galna att vi andra inte törs.
Carl: Tror vi alla kommer med oväntade idéer med jämna mellanrum men så generellt så har Uffe ett lyster av att vara busigast. Det kan komma nån ‘’basgaffel’’ när man minst anar det.

Finns det någon i bandet som alltid vill köra “en gång till” när alla andra tycker att repet är klart?

Uffe: Vi brukar säga att när Edwin sätter sig bakom trummorna så brukar det vara dags att åka hem. Men många bra idéer och jam har faktiskt kommit därifrån också! Annars så tycker jag att vi alla vill köra ungefär lika länge. Vi repar sent och folk måste till jobbet dagen efter..
Edwin: Ja, och när jag sätter mig bakom trummorna så brukar jag vilja spela en timme till..

Vad händer efter singelsläppet – mer musik, fler spelningar, eller något annat ni kan berätta om?

Uffe: Vi har mycket kul i kikaren, om inte minst för hösten! Till sommaren så blir det mer ny musik i alla fall!
Edwin: Det blir nog lugnt i helgen..

Om ni blickar framåt ett år, var hoppas ni att Kallsup befinner sig då?

Carl: Vi landar efter en grym höst- och vårturne med en ny skiva i bagaget.
Edwin: Om vi skulle svara ärligt skulle ni tro att vi har hybris

Ni känns som ett band som står precis på gränsen till något större just nu. Känner ni det själva också?

Uffe: Ja, absolut! Samtidigt så kollar vi nog sällan på etapper av indie-framgång. Vi lägger tid och energi på bandet hela tiden, och på samma vis så flyter bandet alltid på och stabilt framåt. Vi kanske inte alltid stannar för att lukta på blommorna, men vi får otroligt mycket energi av fina ord och goda bemötanden!
Edwin: Precis! Jag tror att vi alla kan vara lite dåliga på att just stanna upp och vara tacksamma, det är alltid nästa kulle. För att citera Mario Balotelli: ”Firar brevbäraren när han lämnat ett brev?” Efter att vi gjort vårt bästa gig eller skrivit vår bästa låt så frågar vi oss bara hur vi kan göra det bättre nästa gång.
Eline: håller med! Sen svinkul att man får spela musik tillsammans med riktigt bra kompisar.