Adept: “Nu är det kul på riktigt igen”

Ni spelade på Sweden Rock i år – vad betyder det för er att stå på en av Sveriges största hårdrocksfestivaler?

Det är en riktig bucket list-grej. Vi pratade om det innan – vi har hållit på så länge och spelat på så många festivaler i Sverige, även sådana som inte finns kvar längre. Men just Sweden Rock har alltid varit svår att komma in på.

Det har säkert att göra med att festivalen tidigare hade en ganska nischad profil och kanske inte ville ta in alltför mycket skrikig musik. Sedan började de bredda sig för fem, sex, sju år sedan, men då låg vi nere och fanns inte riktigt som band längre.

När vi kom tillbaka och fick erbjudandet var det bara: “Nu kör vi.” Vi tackade ja direkt. Det var otroligt kul.

Ni gick på redan 12:30 på fredagen – hur laddar man för att leverera full energi mitt på dagen?

Det är ju frukosttid, haha.

Men det var en enorm respons från publiken. Jag tycker verkligen att de som var där bjöd på sig själva. Det är inte helt lätt att spela 12:30, men vi är jätteglada för responsen.

Publiken var legendarisk. Det hade regnat, det var kallt, folk hade sovit i tält – och ändå klev de upp och levererade som de gjorde. Man får väldigt mycket energi av det.

Det är alltid ett givande och tagande. Vi vill att publiken ska vara engagerad, men vi blir ju också peppade av dem. De ger oss lika mycket energi som vi ger dem.

Finns det något band på årets lineup som ni själva gärna vill hinna se?

Absolut. Foreigner till exempel. Den typen av musik ligger någonstans mellan mig och mina föräldrars hjärta. Där hittar vi varandra musikaliskt.

Jag är också ett stort Iron Maiden-fan, men de spelade igår och vi kom hit först i morse, några timmar innan vi skulle spela.

Sedan är det såklart kul att se band som Helloween också. Att se dem göra 40-årsjubileum är ju rätt mäktigt.

Adept har alltid haft ett starkt live-rykte. Vad är viktigast för er när ni kliver upp på en festivalscen?

Att tekniken fungerar.

Jag blir så jävla stressad innan. Jag är som en stressad hönsmamma. Om något inte funkar tänker jag direkt att giget är förstört. Därför måste vi ha folk med oss som kan tekniken.

De andra är kanske lite mer chill, men jag kan verkligen gå upp i varv. Idag hade vi till exempel inga risers först, och då blev det: “Stoffe, fixa risers!” Till slut löste det sig ändå. Det brukar alltid göra det.

Adept har varit med länge nu. Vad är den största skillnaden mellan bandet idag och när ni började?

Vi ville så jävla mycket förr. Vi ville spela, festa och passa in i bilden av hur ett band skulle vara. Det tog nog över ibland.

Idag njuter vi mer. Det gjorde vi kanske inte på samma sätt förr. Nu har flera av oss barn. Filip hade sina barn med sig idag, och vi har haft våra barn med på Broken Summer. Det blir en annan typ av mogenhet.

Nu är det kul på riktigt igen. Vi var inte ett aktivt band på ganska länge, och jag tror att passionen rann ut ett tag eftersom allt blev för hetsigt. Idag är det inte lika mycket press. Det är några gig här och där, familjen är med och det är roligt på ett annat sätt.

Jag uppskattar musiken mer nu än när vi var som störst, någonstans mellan 2009 och 2016. Idag har vi jobb vid sidan av och musiken blir mer som en stor hobby. Då kan vi ses och det blir bara kul.

Har er syn på framgång förändrats genom åren?

Ja, verkligen.

När man är yngre pressar man sig själv väldigt mycket. Man ska leva upp till egna förväntningar, andras förväntningar och kanske även skivbolagets förväntningar.

När vi fick skivbolag var jag runt 21 och de andra var ännu yngre. Då var det lätt att hamna i någon annans idé om hur ett band skulle se ut, prata och låta. Det har vi inte idag. Nu är vi mer trygga i vilka vi är.

Ni kommer från den svenska post-hardcore- och metalcore-scenen – hur ser ni på scenens utveckling sedan ni slog igenom?

Den är helt galen.

Det finns så många bra band idag: Imminence, Thrown, Orbit Culture, Aviana och många fler. Det är helt sjukt vilka band Sverige har fått fram.

Jag hoppas och tror att vi kanske var med och öppnade vissa dörrar, eftersom vi var tidiga i vår grej. Men de här banden har tagit det vidare på en helt annan nivå. All heder till dem. Vi är jätteimponerade.

Många fans har starka minnen kopplade till era äldre låtar. Hur balanserar ni nostalgi med viljan att gå framåt?

Det är svårt.

Vi vill ju spela det senaste materialet, men det är kanske inte alltid det som alla vill höra. Samtidigt är det ofta det vi själva helst vill spela.

Det blir en balans. På Sweden Rock spelade vi flera låtar från första plattan, men också nyare material. Jag förstår verkligen att folk vill höra de äldre låtarna. Vi har influerat många med dem, och när man spelar de gamla låtarna märker man hur nostalgin kickar in. Det kommer en väldigt speciell energi från publiken då.

Vad var det som gjorde att Adept hittade tillbaka igen efter pausen?

Jag tror att pandemin spelade stor roll.

Vi spelade en festival i Tyskland i december 2019, och sedan kom pandemin kort därefter. Vi var inte beredda på det, men någonstans tror jag att det blev skönt för oss som band. Vi behövde inte prestera. Vi behövde inte vara ett aktivt band.

Vi fokuserade mer på familj, karriärer vid sidan av och livet i stort. Musiken blev nästan ett minne blott ett tag. Men efter några år började vi sakna det.

Vi hade alltid kontakt, även om det ibland kunde gå längre tid mellan gångerna vi skrev eller ringde. Vi hade aldrig sagt att vi hade slutat, men vi postade inte heller något på sociala medier på flera år. Till slut hittade vi tillbaka till passionen igen.

När ni skriver nytt material idag, börjar det oftast med ett riff, en känsla, en textidé eller något annat?

Det kan börja på många olika sätt.

Någon kanske har en stark textrad. Gustav eller Casper kanske kommer med ett bra riff. Någon har en idé och så känner vi bara: “Fuck, vi kör.”

Förr gick man till replokalen med en kasse öl och riffade tillsammans. Under pandemin blev allt digitalt, och det passade nog inte oss så bra. Teams och webbkamera var inte riktigt vår grej.

När vi väl kom tillbaka hade alla hunnit samla på sig idéer. Barnen hade blivit större och livet såg annorlunda ut. Då kunde vi börja göra musik igen på ett sätt som kändes naturligt.

Adept har ofta blandat aggressivitet med melodiska partier. Hur hittar ni balansen mellan det brutala och det emotionella?

För mig kommer mycket av det genom texterna.

Jag har alltid dragits åt det emotionella hållet. Jag kommer från emo- och punk-scenen och har alltid älskat band som My Chemical Romance. Jag har också alltid gillat dikter, starka texter och den skrivna formen.

Jag pluggade journalistik i tre år, vilket kanske låter motsägelsefullt eftersom journalistik ofta handlar om korta och strukturerade texter. Men jag älskar hur man kan uttrycka sig i text. Det har följt med in i hur jag skriver låttexter.

Det emotionella har alltid varit viktigt för oss.

Vad gör en låt till en “Adept-låt”?

Det är nog den röda tråden.

Det finns ett signum i Adept – blandningen av det aggressiva och det emotionella. Det är tungt, men det finns alltid känsla där. Även om soundet utvecklas finns den kärnan kvar.

Med Blood Covenant hittade vi ett sound som känns fräscht för oss. Folk online kan säga att det låter nostalgiskt, men för oss känns det snarare som att vi hittat tillbaka till något som låter rätt.

Finns det något musikaliskt område ni fortfarande vill utforska mer?

Vi får se.

Vi skrev låtar så att det räcker till mer material, kanske till en till platta. Men just nu trivs vi väldigt bra i det sound vi har hittat.

Vi känner nog inte att vi måste försöka göra något helt annat bara för sakens skull. Det här är det vi kan, det här är vad vi gör och det här är vad många vill höra från oss.

Ni har en väldigt lojal fanbase. Vad tror ni det är som gjort att folk hållit fast vid Adept genom åren?

Jag tror att vi har varit ganska odramatiska.

Vi har inte varit så mycket uppe i oss själva. Det kan lätt bli prestige i bandvärlden – att allt måste vara perfekt, att man måste ha världens bästa backdrop, backline och allt sådant.

Vi har nog mest klivit ut och haft kul. Vi har själva stått i publiken på samma festivaler som våra fans. Vi är en del av samma scen. Jag tror att folk gillar igenkänningen i det.

Vilken låt brukar skapa starkast publikreaktion live?

“At Least Give Me My Dreams Back, Secrets!”

Det är definitivt en av de låtar som får mest reaktion. Folk kan den, och jag förstår det verkligen. När man själv går och ser ett band man älskar vill man ofta höra de låtar som betyder mest för en.

Det nostalgiska värdet har enorm impact.

Vad är det första ni gör efter en riktigt intensiv spelning?

Duschar och dricker grogg.

Det finns nästan inget bättre efter ett gig än att duscha och ta en stark grogg. Man möts upp, snackar lite, tar en dusch och dricker kanske en öl. Det brukar vara svårslaget.

När det är tre låtar kvar på spelningen börjar man nästan bara se duschen framför sig.

Vem i bandet är mest organiserad på turné – och vem är totalt kaos?

Organiserad: Gustav. Kaos: Filip och Robert.

Vad måste alltid finnas backstage för att ni ska vara nöjda?

Mat är alltid härligt. Snacks också.

Och gin, haha.

Om Adept skulle göra en oväntad cover, vilken låt hade passat bäst?

Vi har faktiskt gjort en oväntad cover tidigare. Vi var med på en samlingsplatta där alla band skulle göra covers. Många valde jättestora låtar, men vi valde Crashdïets “Riot in Everyone”.

Sedan skulle jag gärna vilja göra “Ordinary World” med Duran Duran.

Vad händer för Adept efter Sweden Rock?

Vi får se.

Det finns eventuellt planer på Kina/Japan i höst, och även något i Sydamerika som diskuteras. Sydamerika har vi inte spelat i tidigare, så det vore riktigt häftigt.

Vi har turnerat mycket i Kina tidigare, men Sydamerika vore något nytt. Man har ju sett hur fansen där kan vara – helt galna på bästa sätt.

Finns det något ni fortfarande drömmer om att göra som band?

Vans Warped Tour hade varit en sådan grej. Hur har vi inte spelat där?

Download Festival och Rock am Ring eller Rock im Park vore också drömspelningar.

Sedan skulle vi vilja vara förband åt Killswitch Engage. Det är ett av världens bästa band. Vi lyssnade på dem på vägen ner och det är fortfarande helt sjukt hur bra de är.

Kan fansen förvänta sig mer musik framöver?

Vi ska inte utmana ödet, men ja, det finns material.

Vi skrev låtar så att det räcker gott och väl till mer än den senaste plattan. Om det blir en ny platta får vi se, men material finns.

När ni tittar framåt – vad vill ni att nästa kapitel för Adept ska kännas som?

Vi vill nog fortsätta i det sound vi har hittat nu.

Blood Covenant kändes fräscht för oss. Det finns något där som känns som Adept, men ändå nytt. Vi vill inte göra något helt annat bara för att göra något annat.

Den röda tråden kommer alltid att finnas kvar.

Finns det någon oväntad detalj, vana eller intern grej i bandet som fansen inte känner till?

Robert var den första personen i Sverige som klarade av Mega Man 2, vilket uppmärksammades i Nintendo Klubbens tidning. Casper placerade sig på en imponerande sjätteplats i Guitar Hero under DreamHack 2008.