Det vore lätt att säga att Teddybears anno 2026 enbart har nostalgivärde; de har trots allt inga nya låtar att bjuda på, utan kör främst sina beprövade klassiker. Men faktum är att inget känns bedagat eller uttjatat. Det är tre förvisso medelålders men likväl supercoola snubbar som vet exakt hur man skapar feststämning och danseufori.
När ridån går ner står trion med ryggen mot publiken, iklädda samma silkiga collegejackor som de bär på omslaget till genombrottsplattan Rock’n’roll Highschool. Sen vänder de sig om och smäller igång med Ahead of my time, och stämningen går omedelbart upp i maxläge.
Turnén, som är den första ordentliga i Sverige sedan 2000, då de släppte Rock’n’roll Highschool. På den hade bandet gjort en rejäl kursändring och helt släppt den ursinniga hardcore de tidigare framfört under ett decennium. De nya låtarna bjöd på en nyskapande och smittsam hybrid av pop, disco, reggae och hiphop, och en handfull hits som omedelbart fann en stor publik.
Att de nu åker ut på klubbturné kan möjligen kopplas till att Rock’n’roll Highschool släpptes i en ny vinylutgåva i fjol. Nytt är också att de nu pensionerat sina karakteristiska björnhuvuden, något som enligt bandmedlemmarna beror på att de blivit för gamla att spela i tunga och svettiga masker. Kanske vill de också testa mindre lokaler, efter att främst ha spelat på festivaler de senaste 15 åren.
Hursomhelst, albumet framförs i sin helhet, och det låter så fantastiskt tidlöst, som om den kom igår. Bröderna Åhlund gör alla upptänkliga rockposer och några till, vilket kunde se löjligt ut, men funkar hur bra som helst. Ty sådan är deras pondus, attityd och självsäkerhet.
Frontmannen Patrik Arve, numera långhårig som en hårdrockare, svassar fram och tillbaka över scenen och kryddar mellansnacket med lojt dräpande kommentarer som får alla att dra lite extra på smilbanden.
Efter att de kört igenom hela plattan och avslutat med en av sina största slagdängor, Punkrocker, så visar bandet att de fortfarande kan bränna av lite hederlig hardcore. I snabb takt kommer Move It Vomit, Silicon Sally, Let's Go och Step on It, och jodå, de kan alltjämt spela kulsprutesnabbt och snortajt.
Därefter följer en hitkavalkad som få andra band kan matcha, nu med benäget bistånd av rapparen Rigo, känd från Infinite Mass och Latin Kings. Little Stereo, Different sound, Get mama a house och Sunshine får den övertända publiken att bli ännu lyckligare.
Kvällen avslutas med deras i särklass största hits: Hey Boy och Cobrastyle, och lokalen är nu förvandlad till rena svettbadet. När Cobrastyle klingat ut ställer sig medlemmarna med ryggen mot publiken igen, och ridån går ner till publikens tjutande och visslande. Stiligt och effektfullt!
Efteråt funderar jag på om det kanske är så att turnén är en summering av bandets karriär, för vem vet vad som kommer hända härnäst? Alla tre är ju väldigt upptagna av sina egna projekt, så frågan är om det nånsin blir fler skivor eller spelningar ihop.
Därför vill jag råda alla att passa på att se dem i höst, inte bara för att det kanske är sista chansen, men framför allt eftersom de kanske aldrig har varit bättre live.
