Publiksuccé för The Cardigans på Gröna Lunds stora scen

Tre decennier har passerat sedan The Cardigans första gången spelade på Gröna Lund. Den här kvällen vilade konserten inte på nostalgi, utan på en låtkatalog som fortfarande fungerar.

Det var näst intill fullsatt när The Cardigans klev ut på Gröna Lunds stora scen. Publiken framför scenen visade att låtarna fortfarande engagerar. Här trängdes trogna fans med en ny generation konsertbesökare. Många var födda långt efter bandets stora genombrott under 1990-talet, men de har uppenbarligen hittat hit och tagit låtarna till sina hjärtan.

Bandet inleder med tidiga, lite mindre publika spår som Your new cuckoo och Sick and tired. Det är snyggt, men det märks att den något stillsamma publiken behöver en startsträcka.

Vändpunkten kommer i mitten av konserten. När Live and Learn och For What It's Worth tar vid – kompletterade av Nina Perssons stämningsfulla munspel – förändras stämningen framför scenen. Publiken börjar sjunga med, applåderna blir längre och engagemanget växer. Ljudet håller genomgående hög klass och gör att både sång och instrument hörs tydligt.

Nina Persson är fortfarande The Cardigans självklara frontfigur. Hon behöver inga stora gester för att ta plats på scenen. Det som imponerar mest är fortfarande Nina Perssons sång. Rösten har utvecklats med åren och fått ett mognare uttryck, men den är fortfarande lika träffsäker och självklar som under bandets genombrott.

Persson bjuder under kvällen på en torr humor som återkommer mellan flera av låtarna. Inför You're the Storm konstaterar hon att låten handlar om "världspolitik istället för sport, kul va?". När publiken börjar applådera innan outrot är slut väntar hon lugnt ut de sista tonerna innan hon med ett leende säger: "Nu kan ni få klappa." Hon bjuder också på flera små sceniska infall. Inför Communication plockar hon fram en spegel och bättrar på läppstiftet, och innan Black Sabbath-covern Iron Man pekar hon mot sig själv och säger: "I am Iron Man."

Inför megahiten Lovefool säger Nina: "Nu ska ni få höra originalet. Den låter så här", bandet inleder låten i ett oväntat långsamt arrangemang. Efter någon minut avbryter hon sig själv med ett kort "Fuck this shit", varpå bandet går över till originalversionen. Responsen kommer omedelbart. Publiken sjunger med i refrängen och applåderna hör till kvällens längsta.

Den andra halvan av konserten bjuder också på större variation. Från det tyngre, nästan industrirockiga soundet i Paralyzed går bandet utan uppehåll vidare till Erase/Rewind och Talking Heads-covern Burning Down the House. I Hanging Around bjuder gitarristen Oskar Humlebo på kvällens längsta gitarrsolo, samtidigt som basisten Magnus Sveningsson klappar igång publiken. Till och med några hårdrockstecken syns i luften framför scenen.

Med My Favourite Game avslutar The Cardigans ordinarie set och kliver av scenen. Efter ett stort jubel och rop på "en gång till" återvände bandet för extranumret No Sleep. "Vi har såklart en godnattvisa till er. Skriven 03.45 på morgonen", sade Nina Persson innan de sista tonerna rundade av kvällen. Det blev en passande avslutning på en konsert där publiken mer än gärna hade stannat kvar för några låtar till.