Esther Lennstrand – Fragmentality

Den rytmiska popartisten Esther Lennstrand har släppt sitt efterlängtade debutalbum Fragmentality. Låtskrivaren, musikern och producenten har varit verksam i musikbranschen sedan hon var 19 år. Under resans gång har hon samarbetat med framstående artister som Pontus Winnberg, Salem Al Fakir, bob hund, Lykke Li, Miike Snow och Tove Burman.

Albumets ledande singel, ”Pinball Trial”, fungerade som en träffsäker introduktion till vad lyssnare kan förvänta sig av resten av Fragmentality. På låten utforskar Esther en inre dubbelhet, där hon uttrycker kaoset i sitt sinne genom lager av syntetiska ljud och texturer. Efter att ha sjungit om att vara på ett trasigt flygplan avslutas låten med ljudet av en propeller. Som Esther själv beskriver det: ”Det handlar om tvetydighet, men också en slags rättegång som utspelas i ditt huvud, bestämd av ett flipperspel.”

Manifestpristagaren utmärker sig genom att balansera humor och allvar genom hela sitt arbete. I ”Santa Fey” samexisterar dessa kvaliteter med ett upplyftande sound och mer känslomässigt tunga texter. På albumet sjunger den 27-åriga artisten med ett brustet hjärta och om en relation som håller på att ta slut, där hon kämpar för att släppa taget. I ”Never Leave” sjunger hon att hon ”aldrig skulle lämna det jag borde lämna ifred”. Låten sticker särskilt ut med sitt gitarrdrivna arrangemang, som känns mer organiskt och jordnära än mycket av albumets syntetiska ljudlandskap. Esther har beskrivit detta spår som helt utanför allt hon gjort tidigare.

De starkaste spåren är ”Pinball Trial”, ”Never Leave” och ”Say Out Loud”, även om denna preferens kan bero på personligt tycke. Medan mycket av Fragmentality är kraftigt syntetiskt och experimentellt, så plockar ”Never Leave” och ”Say Out Loud” fram instrument som känns mer verkliga och känslomässigt omedelbara. ”Say Out Loud” inleds med ett enkelt piano innan albumets syntetiska texturer gradvis återintroduceras. Textmässigt fångar låten relationens sista ögonblick och den svåra processen att acceptera slutet.

Även om Fragmentality visar på Esthers kreativitet och vilja att experimentera, kan lyssnarens uppskattning av albumet bero på en förkärlek för tungt elektronisk och abstrakt produktion. Esther håller fast vid sitt karakteristiska sound och utvecklas som artist genom att producera låtar som tar henne utanför sin bekvämlighetszon.

Sammantaget omfamnar albumet mestadels experimentlust genom processade sångröster, lager av elektroniska ljud och drömlika övergångar. Ibland påminner dessa inslag om ett avantgardistiskt konstverk, som drar in lyssnaren i ett nästan surrealistiskt tillstånd. Detta når sin tydligaste form i ”Taken”, där Esther vill harmonisera upplevelsen av att somna och gå in i en dröm. Allt eftersom låten försvinner ner i syntetiska ljud förs lyssnaren genom ett drömlikt förlopp, tills albumets avslutning känns som ett abrupt uppvaknande — som att ryckas ur en artificiell dröm av ljudet från ett alarm, vilket sätter punkt för albumet.